Eld.
Min älskade eld.
Den hopplösa tomheten.
Efter mitt tidigare inlägg Liv? så fick jag tipset av en vän att se filmen Revolutionary Road.
Jag skulle se den och begrunda.
Nu har jag sett den.
Och jag har begrundat.
Filmen var vacker.
Den var obehagligt sann.
Vackert sann.
Innerligt skrämmande.
Den visade den skrämmande verklighet som så många av oss lever i.
Som så många av oss dör med.
En berättelse om två människor vars vägar möts i en korsning gjord utav förhoppning och beundran.
Två människor med framtidsdrömmar och passionerade fantasier om livet.
Två människor som snart skulle bli gravida.
Som snart bodde i en typist förortsmiljö där det ena huset är det andra likt.
Där buskar, häckar, rosenbuskar och gator alltid står perfekta.
Där dom blir kvar.
Dom blir kvar och snart synes endast spår av den glöd de en gång haft.
Det olyckliga liv dom lever ger elaka utslag i deras relation.
Slag i luften.
Otrohet.
Skrik.
Tomma hot.
Tystnad.
Tystnad.
Jag vill inte berätta mer för jag tycker att ni ska se den här filmen ni också.
Nog för att början och en ganska lång bit in i filmen kan tyckas vara lite seg men det är absolut nödvändigt för att kunna känna det starka slutet. Absolut nödvändigt för det visar bara hur segt deras liv var i den trygga förorten.
Jag och Daniel såg den tillsammans.
"-Ser du dig och mig i dom?", frågade Daniel mitt i filmen.
"-Ja.", sa jag.
Jag ser oss.
Jag ser dom vi mycket väl kan bli i framtiden.
Kvävda av det som förväntas av oss skulle vår kärlek, vänskap och lust snart bli geggamojja.
Geggamojja utav missunsamhet. Elakhet. Bitterhet. Sorg. Ilska.
Ilska mot den andre.
Det finns så många där ute som lever sitt liv på halvgång. Alltid.
Jag har skrivit om det tidigare.
Om min Bitterfitta som språkade om rätten till sitt eget liv.
Rätten.
Att ta sig rätten.
Rätten till sitt eget liv.
Jag vill inte bli bitter.
Jag vill inte stå om femton år i köket skalandes på en potatis med tom blick och brusten själ.
Jag vill inte hata Daniel och knulla med en annan man bara för att i några minuter få känna mig levande.
Jag vill inte känna mig likgiltig när han knullar en annan kvinna.
Jag vill känna ilska.
Eller glädje.
Detta beroende på hur fria vi är då.
Då.
I framtiden.
I en annan stad.
Paris.
När filmen var slut satt vi tysta en stund i mörkret...
"-Jag vill aldrig hata dig Bine.", säger han stilla.
"-Jag vill inte hata dig heller Daniel."
Sen är vi tysta en stund till.
Han vänder sig mot mig.
Sen kysser vi varandra.
Som man gör på film.
I film där sann kärlek skildras.
I film där man lägger sina händer om den andres kinder under kyssens gång.
Mina ögon tårades och jag skrattade till omvartannat.
Jag skrattade av tacksamhet.
Tacksamhet och lycka.
Och lättnad.
Lättnad.
Lättnad.
Skånevistelsen i bild.
Liv?
Jag bor i en liten stad i en perfekt trerummare.
Jag har en gullig liten bakgård som är inringad av en vacker gammal stenmur med slingerväxter på.
I trädgården står ett litet plommonträd och en maffig rosenbuske som under sommaren dränker luften med sin varma doft. På framsidan av huset finns en stor gräsmatta som är perfekt för utomhuslekar av alla slag och en minut härifrån ligger en sagolund med stora trädkronor som skapar ett tak av grönska.
Jag lever i ett gott förhållande och har den mest fantastiska lilla dotter.
Jag har en bil. Combi med aircondition.
Jag har massor utav saker.
Endel nödvändiga.
Många överflödiga.
Många avundas nog min livssituation och tycker det låter underbart.
Och det är det nog, men jag behöver mer.
Jag vill ha ut mer av mitt liv.
Nu!
Jag vill att något ska hända.
Det har varit för lugnt.
För tråkigt.
För länge.
Jag har ingenting att berätta om min vardag.
Jag gottar mig i andras bloggar, mina vänners bloggar, tittar på deras foton.
Det låter så spännande.
Det låter så annorlunda.
Bilderna är av stor variation.
Olika ansikten.
Olika platser.
Mina foton föreställer samma personer. Alltid.
Det är jag. Lo. Daniel.
Det är mamma och min lillebror.
Nångång, lite då och då kanske jag fångat någon annan på bild men det sker väldigt sällan.
Förr hade jag också foton av olika slag.
Från olika platser och på olika personer.
Många personer.
Jag saknar det.
Jag vill inte bo i den här staden.
Jag vill inte ha en bil. Varken med eller utan aircondition.
Jag vill bo i en annan stad.
Med tunnelbana.
Min stad.
Mitt stockholm.
Jag vill bo i ett annat land.
Frankrike.
Ett underbart Paris.
Jag vill bo i ett långt-härifrån-land.
Ett varmt Thailand.
Jag vill sälja alla mina saker och börja om på nytt.
Jag vill sälja alla mina saker, köpa en folkabuss som är stor nog för tre, inreda den med stor säng och liten kokplatta.
Sen vill jag sätta mig i bilen och åka.
Vart?
Det vet jag inte.
Bort?
Ja, bort...
Jag?
Vi!
Tillsammans!
Stockholm, Malmö, Paris eller en liten strand i thailand, det spelar inte så stor roll jag vill bara inte leva här!
Som det ser ut nu ligger stockholm närmast i våra planer. Men inte ännu...
Är rädd för att det alltid ska vara men inte ännu...
Igår satt jag med en sovande Lo i famnen och jag viskade henne ett löfte.
Ett löfte om en annan stad. Ett löfte om ett badkar. Ett löfte om ett liv som är mer.
Jag menar inte att mitt liv är dåligt.
Det är bara inte så bra som det skulle kunna vara.
Nej! Jag säger Nej! Jag säger Nej! Jag kommer aldrig aldrig tillbaks!
Rekord!
Blir så glad och SÅ smickrad över att ni tittar in här!
Stort tack till er allihop!
KRAM!
Fnitter och pirr.
Träffade denna person igår och det gjorde mig så lycklig att se personen så lycklig.
Lycklig.
Kär?
Nejdå, inte kär, det ville inte personen tro iallafall. Ha!
Hundra procent kär skulle jag vilja påstå.
Hundra procent befintligt fnitter och pirr.
Jag saknar fnitter och pirr.
Jag saknar den där första tiden när allt är ovisst.
När man inte kan låta bli varandra utan vill känna den andres kropp, hand, läppar etc. hela tiden.
När man plötsligt upptäcker att man kluddat ner ett helt A4 med den andres namn.
Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.
Jag och Daniel har pratat om att vi ska gå på date.
Vi har ju aldrig gjort det.
Vi har ju känt varandra i snart tio år men bara varit ett par i tre av dem.
Inte för att det gjorde pirret mindre.
Nejnej.
Tvärtom!
Daniel är min stora gymnasiekärlek.
Den coolaste, snyggaste killen i världen.
Han som fick mig att ta tåg som orsakade otaliga förseningar till lektioner bara för att jag skulle få sitta och prata med honom tjugo minuter extra om dagen.
Han som retades med mig.
Andades mig i nacken.
Jag rös så jag fick ont i huden.
Det var en ständig spänning mellan oss. Även om den från hans sida mest var retsamt uphetsande.
Från min sida fanns en mix av total åtrå och fullständig kärlek.
Vi blev snabbt vänner.
Bästa vänner.
Det var Daniel jag ringde till när pojkvänner var elaka.
Dom jag var ihop med eftersom han alltid var upptagen.
Det var honom jag ringde till när jag kände mig ledsen.
Det var honom jag ville berätta alla mina glada grejer för.
Min bästa vän.
Min största kärlek.
Sen blev han min bästa tjejkompis största kärlek.
Det gjorde ont.
Jag kunde inte andas.
I flera veckor stod tiden still...
Sen började tiden rulla igen och efter ett par månader kunde vi alla umgås igen.
Resten är water under the bridge och vad som hände i vilken ordning är jag inte helt säker på.
Plötsligt levde vi ihop alla tre.
Bodde ihop.
Det var kul.
Sen var det inte kul mer.
Dom gjorde slut.
Hon flytta ut.
Året efter blev jag och han ett vi.
Jag kunde inte förstå att det var sant.
Jag fick min Daniel.
Jag kan än idag slås av ett shit när jag tänker tillbaka på vår historia.
Tänker tillbaka på sexton-, sjuttonåriga Bine som har fyllt två dagböcker med framtidsdrömmar, dikter och "idag satt jag i matan med Daniel"-info.
Gulliga jag.
När vi väl fick vara med varandra.
Tillät oss vara med varandra så var vi som magneter.
Inte en sekund utan varandra.
Inte ett andetag ifrån.
Älska älska älska.
Skratta skratta skratta.
Fnitter fnitter fnitter.
Jag saknar det ibland.
Fnitter och pirr är inte lika påtagligt längre och passionen har bytts ut mot trygghet.
Nog för att det vi har nu är tusen gånger stabilare än fnitter och pirr.
Men visst saknar jag det...
Jag sjutton år. Daniel arton år.
Los nya grimasch.
Mitt barndomshem!
Satt och internetfönstershoppade lägenheter nu på morgonen och vad ramlar jag över om inte mitt barndomshem.
Mitt döbelnsgatan.
Mitt Döbelnsgatan 31, två trappor över gården, Román.
Helt otroligt!
Det är ju samma plats, men helt annorlunda.
Samma plats men inte mitt hem.
Mitt döbelnsgatan luktar jord och har flagig färg på väggarna och rispig tapet.
Nu är det topprenoverat med balkong.
Dom har tagit bort min krigsbunker.
Mitt skafferi.
Men fönstret finns kvar.
Inte samma fönster dock. Då var det ett gammalt fönster med gamla sköra fönsterslag.
Nu är det nytt modernt.
Jag har alltid haft ett sug efger att få flytta tillbaka dit, men nu känner jag det inte.
Gör mig ltie ledsen.
Jag ringde Daniel för att berätta..
"-Ser det bättre ut nu då?"
"-I andras ögon gör det antagligen det. Men inte i mina..."
Här kan ni gå in och se hur lägenhten ser ut nu.
Otroligt...
Märkvärdighet.
Det finns massa saker som jag inte gör för jag tycker det är för stort.
För komplicerat.
Måla den gamla kökssoffan. Måla min cykel. Plugga. Lära mig ett yrke.
Måla soffan är ett as-stort projekt. Jag måste ju inhandla nya penslar. Eller ska jag kanske spraymåla den?
Vart ska jag göra det då? Kan jag ta ut den på bakgården? Får jag det? Vilken slags färg ska jag använda?
Vilken färg ska jag ha? Ska jag förbehandla soffan först?
Och så tänker jag om allt!! Ni kan ju gissa vad kontentan av det blir... precis. Ingenting blir gjort!
Men va sjutton Robine!! Det är la bara att ta ut soffjäveln och måla den lite på måfå!!
Mm, men jag gör det inte.
Lyssnade igår på radio, minns inte vad stationen heter men det är iallafall Daniel Breitholtz och Carina Berg som håller ett helgprogram. Igår pratade dom om det hus som Carina har köpt och nu håller på att smårenovera. Och här kom några ord som handlade just om det jag tänkt på så länge.
Allt är så märkvärdigt nuförtiden!
Hon berättar att en dörr i huset är skev och att hennes morfar då sagt att det bara är att ta ner dörren och hyvla till lite på underkanten. Carina säger att det är inga problem att få ner dörren, men sen då?
"Jag har inga bockar att ställa den på."
Precis så skulle nog jag också tänka och agera från men... ställ dörren på två välta stolar då?!
Varför komplicera ihop allt?
Varför måste jag ha nya penslar och speciell färg till min soffa.
Jag kan väl låna penslar av svärfar kanske?
Jag kan väl exprimentera lite med färg?
Varför kan inte jag lära mig tatueringsyrket?
Varför kan inte jag blir ingenjör?
Jag komplicerar till allt och gör det mycket mycket svårare än det är.
Det ska jag från och med nu försöka sluta med!
Bara göra.
Leva.
Våga!
Den där filmen "Yes Man" som jag såg häromveckan den vill jag verkligen att alla människor ska se.
Man blir SÅ inspirerad!!
Ja till livet!
Ja till att våga!
Igår när vi körde ut frånmammas grusplan nere i skåne så kände jag ett enormt sug efter att inte åka uppåt landet utan neråt.
"-Åh åh åh! Kan vi inte bara åka åt andra hållet Daniel. Ba åka!!"
Daniel tyckte inte att det var någon vidare bra idé.
"Mm, för det skulle dom uppskatta på mitt jobb! Jag skulle få sparken!"
"-Jaha? Och vad är det som är så farligt med det?"
Klart jag förstår det farliga i det. Speciellt nu då jobbsituationen i sverige är kass, men egentligen.. i det stora hela... Vad spelar det för roll?
Det handlar om det sätt du vill leva ditt liv. Ditt liv!
Vill du knega på ett jobb där du vantrivs bara för att ha pengar till att ta en veckas sammanhängande semester till sommaren, eller för att ha råd med platt-tv och andra saker.
Du byter ditt liv mot saker?
Ett liv på vägen i folkabuss med alla äventyr det bringar jämfört med ett fast kneg på dammig arbetsplats?
Då tar jag hippibussen vilken sekund som helst.
Det är vad jag vill tro iallafall!
Sen att jag inte skulle ha några pengar stundom, det är ju en del av äventyret.
Självklart skulle jag inte göra en sån här grej utan att ha en rejäl backup,
med tanke på Lo.
Åh vad jag vill ha den där folkabussen med madrass och kokplatta.
Åh vad jag vill lära mig ett "on the road"-yrke. Vad skulle det kunna vara?
Jag vill leva mitt liv! Till fullo!
Nu ska jag äta frukost. När Lo vaknar ska vi gå ner mot vattnet och sätta oss på en gräsmatta.
Inte någon euporaresa direkt, men varje dag med Lo är ett litet litet äventyr.
Och DET älskar jag!
Att landa.
Finner ingen tid eller någon lust att skriva ett längre inlägg just nu. Är kanontrött efter dagens bilfärd från skåneland.
Imorgon ska jag ta mig tid att skriva lite!
Här kommer ett litet fotografi från en tripp vid havet i skåne.
Kram.
Semester.
"Hur går det till?", kanske ni undrar, "Hon är ju ledig jämt!"
Mjo, det må hända att jag går hemma och så, men riktigt ledig är man aldrig med en bebis.
OM man inte är nere hos bebisens mormor vill säga.
Jag och Daniel lever i lyx.
Vi får sova på mornarna.
Till nio, tio.
Vi får hemlagad mat. God mat.
Vi har haft barnvakt två gånger de senaste fyra dagarna.
Luxus, luxus, LYX!
Bloggen blir dock lite lidande av all denna ledighet men jag kommer på banan igen när vi kommer hem.
Kram på er.
Bortglömda bilder.
Hittade dom här bilderna på datorn. Bilder som jag lagt över från min mobil och sedan glömt bort.
Pyttelilla, jättenya Lo. Här ser ni att hon faktiskt varit så lill-liten att hon fick plats att sitta i Daniels hand.
Los första telefonsamtal hade hon med sin mormor. Hur sött är det inte?!
Älsklings Lo.
Godnatt.
Morgonmyset, del två.
Nu vaknar jag till en Loppa som står upp i sin säng och protesterar högljött tills jag vaknar och plockar upp henne.
Då låg hon och bubblade ovant.
Nu hoppar, flänger och kämpar hon för att klättra så nära sängkanten som möjligt.
När jag drar tillbaka henne till mig så skrikskrattar hon sen kämpar hon sig iväg igen.
Det går med en väldig fart!
Hon har börjat göra en ny grimasch med tillhörande läte.
Hon liksom, knycklar ihop hela ansiktet. Rynkar hårt på näsan och så andas hon inochut inochut inochut med näsan så det fräser. Hon ser helt fantastiskt gullig ut. Ska försöka fånga det på bild!
Senare väntar städning och packning.
Imorgon åker vi, jag, Daniel och Lo, till mamma och lillebror nere i skåne. Vi ska vara där i åtta dagar, Wunderbaar!
Jag var nere hos mamma förra året vid den här tiden också.
Då såg det ut såhär.
Nu ska jag latja med Loppi.
Hej.
Ja!
Har precis sett Yes-man.
Blev tokinspirerad. (Igen!)
Säger du nej till saker så säger du nej till livet. Det är bara så enkelt.
Säg Ja oftare.
Det ska jag göra!
-"Ska du gå och lägga dig nu?"
-"Ja!"
Capitano Lo Danielsdotter.
Loppan Lo, havets skräck!
Yarrr!!!
Inspiration.
Jag vaknade för en kvart sedan och mitt huvud började genast finula på ideér för framtida projekt.
Igårkväll satt jag och filade lite på en teckning.
Kanske blir den klar senare idag.
Hip hurra vilken härlig da!
Att teckna.
Har nog aldrig varit så kul som det är just nu faktiskt!
Har blivit jätteinspirerad av flera olika konstnärsbloggar.
Matilda Salméns underbara barnboks illustrationer, Anna Ilebys fantastiskt balla sätt att porträttera människor och Kan Dee´s egna stil är tre av mina absoluta favoriter. Alla på sina egna sätt.
Jag har ett litet a5-ritbord från Bamboo som jag arbetar mer och mer med men jag måste ju säga att jag är sugen på att avancera mig lite och uppdatera till ett nytt lite större bord. Kanske ett sånt där man kan se på självaste bordet vad det är man ritar? Hmm..?
Här är en liten grej jag gjorde idag. Önskar att jag visste hur man kunde få konturerna lite jämnare.
Vet du?
Att fånga varje stund.
När ett barn är nyfött så är det brukligt att familj och vänner vallfärdar till ens hem för att spana in det nya lilla livet.
Det ska pillas och kännas och luktas och förundras.
Det ska ges presenter.
Guld, myrra och rökelse?
Kläder, leksak och nalle.
Någon gråter.
Någon skrattar.
Någon pratar oavbrutet om sina egna barn.
Någon påpekar att du gör fel.
Amma fel. Bära fel. Prata fel. Rapa fel.
Kärring. Hem med dig!
Några personer sitter runt dig som om du bar solen i dina armar. Och det gör du.
Dom lämnar inte din sida. Er sida.
Det är dom som går in i dig och ditt barn med empati och fysiska minnen.
-"Ta vara på den här tiden nu. Den kommer gå förbi snabbare än du kan tänka dig!", säger dom.
Och du pussar ditt bebisdoftande knyte på håret.
Alla går hem och du, ni sitter kvar i soffan eller sängen och fortsätter pillet i egen takt.
En kvart senare är ditt barn åtta månader och du undrar vart tiden tog vägen.
För det är så det är.
-"Ta vara på tiden. Den är förbi snabbare än du tror."
Men jag förstod aldrig vad dom menade.
Hon skulle ju vara bebis i flera år.
Nu förstår jag.
Nu saknar jag.
Inte för att jag inte vill vakna till en Lo som liksom en bok ger mig nya kapitel varje dag.
Något nytt.
Varje dag.
Men jag önskar att jag kunde bläddra tillbaka några hundra sidor och få hålla min två veckor gamla bebis i famnen och känna hennes lilla lilla kropp uppkurad mot min axel.
Nog för att hon fortfarande kan ligga där.
Men det är inte samma sak.
Nu gaggar och blubbar hon med en vaken uppsyn.
Då låg hon och gnydde litet grann och kastade sitt lilla huvud fram och tillbaka.
Nu sträcker hon sig efter mina glasögon och skrattar när jag flänger med huvudet.
-"Nej. Nej. Nej!", säger jag och hon skrattar med hela ansiktet. Sen kastar hon sig efter dom igen.
Det är något magiskt med dom där små bollarna av barn.
Dom är i början av allt.
Alldeles pyttesmå med en kraftig doft av under.
I skrivande stund ligger Lo och sover.
Snart vaknar hon och ropar efter mig.
Jag brukar ställa mig i dörröppningen och bara titta på henne en stund innan jag går fram och tar upp henne.
Hon upphör aldrig att förvåna mig.
Upphör aldrig att få mig att le.
Hon står numera upp i sängen när jag kommer in och när hon ser mig så sträcker hon upp sin lilla hand i luften och gör små ovana vinkrörelser.
Jag vinkar tillbaka.
-"Hej."
Då lyser hon upp.
Jag smälter.
Sen tar jag upp henne och kramar henne länge.
Länge länge.
Jag blundar och vi reser tillbaka i tiden.
Tillbaka till soffan. Omgiven av presentpapper och gåvor.
Omgiven av osäkerhet, ovana, rädsla, kärlek och samtidigt absolut självförtroende.
När jag öppnar mina ögon igen känns kärleken som mest.
Som störst.
Idag.
Igår.
För alltid.
För alltid.
Daniel, min Daniel.
Ingen man kan såsom min man kan.
Kan som min man kan
kan nog ingen an.
Få mig att känna som han.
Få mig att älska som han.
Få mig att fnittra som han.
Ingen man kan såsom min man kan.
Kan som min man kan
kan nog ingen an.
Få mig ilsk som han.
Få mig våt som han.
Få mig hel som han.
Få mig glad som han
I en famn som är sann,
som är sann.
Vara med varann.
Älska med varann.
Kyssas.
Kyssas.
Kyssas.
Vått.
Vått.
Vått.
Härligt.
Ingen man kan
såsom min man kan.
Ingen an.
Ingen an.
Ingen an.
Perspektiv.
Underbar dikt... Rakt slag!
Den fria viljan.
Jag var gravid i sjätte månaden när jag var nere hos mamma och hälsade på i maj förra året.
Vi satt ute i hennes trädgård och pratade om framtiden.
Min framtid.
Hennes framtid.
BuddhaBellys framtid.
BuddhaBelly som senare skulle komma till att kallas Lo.
I allt detta framtids, och baktidstänk så snurrade vi in oss kring fenomenet "fri".
Vad är frihet egentligen?
Att kunna gå ut i friska luften när du vill?
Att kunna säga vad du vill?
Att kunna klä dig hur du vill?
Prata som du vill?
Tycka som du vill?
Som du vill?
Eller som du lärt dig?
Jag har lärt mig hur jag ska prata.
Jag har lärt mig hur jag ska klä mig.
Hur jag ska bete mig?
Hur jag ska bete mig som kvinna.
Båda könen har fått sina alldeles egna roller att spela.
Om vi inte hade dessa skulle vi bli galna av förvirring?
"Vad är den där?"
"Vad?Vad?!VAD!?!"
Det finns människor som menar på att våra könsroller är biologiska.
Att vi föds till begrepp som kvinnlig, manlig.
Märk väl att kvinnlig och manlig inte är detsamma som kvinna och man!
Jag anser att våra roller är absolut-etthundra-procent syntetiska.
Det är vi, inte naturen, som väljer att smacka upp prinsessor på flickrummets rosamålade väggar.
Det är vi som väljer att fylla hennes lilla garderob med rosa fluff-fluff och glittrande tyll.
Det är inte naturen.
Det är vi som ger småpojkarna slitstarka kläder och praktiska leksaker för äventyrliga lekar medans deras systrar får klänningar i mindre tåligt tyg och naturtrogna dockor som sedan bärs omkring på, varsamt, för det är så deras mammor gör med familjens nyaste bebis.
Menar du då att jag är biologiskt programmerad till att, som femåring, automatiskt sträcka mig efter leksaks-spis, docka, klänning och målarbok?
Jaså?
Då borde man ha lämnat in mig på reklamation ganska med en gång för mig måste det ha varit ett väldigt kromosomfel på.
I min garderob hängde en cowboydräkt med tillhörande pil och båge(?).
I min leksakslåda låg robotar, lego och nån skruttig grej som jag byggt själv. Antagligen en tidmaskin.
Jag hade förvisso en docka.
En skrollandocka som man kunde sätta in små plastskivor i ryggen på så att denna kunde säga mamma och liknande.
Den tröttnade jag på snabbt.
Kanske hade jag fler mer flicktrogna leksaker men eftersom jag inte minns några av dom antar jag att dom inte hade något särskilt värde för mig.
När jag var sju fick jag min första Babriedocka.
Vi bodde i danmark och en dag var vi och handlade mat inne på deras motsvarighet till vårat ICA, Quickly!
Där hade dom en leksakshörna och i denna fanns ett Barbiepaket med tillhörande sminkbord(!), stol och småborstar.
-"Mammamammamammamammamammaaaa!!!?!!"
En halvtimma senare packade jag upp Barbien med tillhörande sminkbord(!) och alla smådelar spridde sig snabbt över mitt sovrumsgolv. Jag lekte med dockan i fem minuter, men inte mer.
Sen kom grannpojken Jakob över och frågade om vi skulle fånga grodor nere vid kagesmosen.
Ja.
Jag såg aldrig till Barbien igen.
Dom borde lämnat tillbaka mig.
Jag fungerar uppenbarligen inte som jag borde.
Än idag fungerar jag inte!
Jag är inte tyst.
Jag går inte med ena foten varsamt placerad framför den andra.
Jag bär aldrig klackskor.
Jag sitter inte i timmar och pratar kring problem.
Mode intresserar mig inte.
Städning, tvätt och bullbak intresserar mig inte, ergo; jag gör det inte.
Dåliga kvinna.
Jag gör det när det faller mig in, eller när Daniel tar tag i det hela och styr upp en städ-dag.
Daniel!?Va?! Näee!?!
Joo!
Här hemma är det han som håller rent och jag som slabbar.
Gör det honom till en piskad man och mig till en lat jävel?
Ja.
Var det tvärtom skulle jag då vara piskad och han lat?
Nej.
Städa, plocka, laga, damma. Det är ju mina sysslor.
Han har jobbat hela dagen. Han är ju trött.
Men jag då?
Jag är väl också trött?
Tvätta, plocka, laga, damma.
Aldrig.
Är jag då fri?
Mjo, ja. Jag vill tro det. Iallafall när det kommer till vissa områden.
I andra är jag inte alls fri.
Det är jag övertygad om!
Jag har bara inte kommit på vilka dessa områden är.
Men måste du veta det då?
Nej. Antagligen inte. Men jag tycker att det är varje människas, kvinniskas, skyldighet till sig själv att iallafall reflektera över hur hon eller han lever sitt liv. Och varför.
I min runda mage bodde en liten flicka vars liv jag, inom ett par månader, skulle ha ansvar och makt över.
Mamma talade om frihet och jag blev förvirrad, rädd, arg och provocerad.
Hon talade om den fria viljan och om stölden av den.
Hon talade om vikten av att låta mitt barn göra det hon vill, till motsats från det jag vill.
"M-men... jag önskar att hon ville dansa, åka skateboard och blåsa eld. Hon kanske går miste om något om jag inte presenterar det för henne?"
Presentera eller pracka på?
Fri uppfostran.
Frihet.
Fria val.
Helt fria blir vi nog aldrig och jag kan undra tills jag blir blå, över mina val och om dom är mina, medias, mammas, pappas eller dina.
Program.
Igår köpte vi en ny dator. Den är till oss båda, men iochmed att min
stationära dator har varit
Det är alltså en laptop vi införskaffat. Tänker att den kommer vara bra att ha i höst när jag börjar plugga.
Nu sitter jag här iallafall och håller på att installera div. program som redan låg med i datorn och några livsnödvändiga som jag laddat ner från nätet.
Hur många program behöver jag?!
Jag haft haft datorn igång i ett par timmar men har redan säkert hundra nya grejer installerat på den.
När Daniel kommer hem ska vi nog ta en närmare titt...
En grej, bland många, som jag verkligen är glad för när det kommer till denna dator är att den har ett ordentligt ordbehandlingsprogram. Förhoppningsvis kommer det främja mig och mitt skrivande!
Jag är lite så... känns inte datorn, pennan, blocket, eller stolen jag sitter på, riktigt bra så blir det ingen text alls.
De senaste åren har jag haft "anteckningar" och "word pad" som mina enda textprogram och jag kan säga att det för mig är omöjligt att känna mig motiverad till någon form av ordbajsning då.
Funkar icke!
Nepp!
Nu har jag två riktigt grymma ordprogram, en dator som jobbar tyst, tyst och ett tangentbord som känns alldeles ljuvligt att skriva på.
Bok nästa?
Skulle vilja tro det...
Mm....
En fillidutt.
Har setat och ritat hela dagen. Har blivit tokinspirerad av att kolla runt på alla urballa konstbloggar som finns.
Här kommer ett litet bidrag från moi!
Har aldrig gjort en bild i datorn, från scratch, men det här blev resultatet.
Nu ska jag fortsätta!
Hej.
Sol.
Senaste veckan har jag varit ute i timtal varje dag och lapat i mig varje liten stråle sol som skickats ner mot mig.
Dessutom har jag varit väldigt noggrann med att applisera solskydd på både mig och Lo så ingen av oss har blivit rödbrända.(!)
Igår var det inge vidare värstens väder här i strängnäs med sina gråa tunga moln och regnskyar.
Dock med undsanfall för en gnutta sol här och var. Icke tillräckligt för att värma sin kropp med.
En grej som som vinner på den totala bristen av sol är bloggen.
Jag vet inte om ni andra som bloggar har tänkt på det men, visst sjutton sjunker ens läsarstatistik när det är sol ute?
Det tar jag som ett gott tecken. Inte ska vi väl sitta inomhus på vackra dagar?
Egentligen borde man kanske inte sitta inne någonsin, även om det är monsunregn ute!
Nu ska jag kasta i mig och Loppan lite frulle sen blir det promenix.
Hej.
Framtiden?
Några av oss ser tillbaka på sin barndom och tänker jag vill göra annorlunda. Jag vill leva annorlunda.
Några ser tillbaka med sorg i bröstet. Vill aldrig tillbaka.
Några med nostalgisk myskänsla. Men inte mer.
Några av oss, däribland jag själv, ser tillbaka och vill tillbaka!
Jag växte upp som ett skilsmässobarn.
Något som varit negativt?
I don´t think so!
Jag ser tillbaka på min barndom med inget annat än kärlek, värme och trygghet i själen.
Mina barndomsminnen är fysiska till den grad att jag kan känna doften från det gamla skafferiet på Döbelnsgatan. Det där magiska skafferiet med litet fönster i som vätte ut mot vår lummiga kullerstensgård. Jag var så liten, bara fem år gammal, så att jag fick plats att klättra längst upp i skafferiet till en hylla som inte kunde nås för den vuxna kroppen.
Där gjorde jag plats för kudde, kastruller och glasburkar med div. födoämnen i. Detta ifall det plötsligt skulle bli krig och vi måste gömma oss(!).
Mitt barndomshem på Döbelnsgatan är ofta den plats jag ser tillbaka till.
Döbelnsgatan 31, två trappor över gården, Román.
Román Andresen.
Jag hade fortfarande min pappas efternamn.
Sen bara Román.
Döbelnsgatan. Kullersten och rabatter med sniglar i.
En tant som hette Siv som var vresig.
"-Skrik inte!!!", vrålade hon ut från sitt fönster sedan jag vrålat upp till mitt egna.
"-Maaaaammaaaaa!?!!"
Jag fortsatte skrika iallafall.
Sen blev jag vän med Siv och hon bjöd mig gärna på fika.
Damsugare. Men dom tyckte jag aldrig om.
Arnold hette en annan granne. Han var en medelålders singelsnubbe som jag brukade leka med.
Kan tyckas ovanligt för gemene man och det var det nog.
Men inte för mig.
Jag lekte med alla.
Vi spelade oftast yatzy.
Jag vann.
Sen lekte jag på vinden.
Där hade jag ännu en bunker.
Denna bunker var gjord utav gamla flyttkartonger och en skruttig madrass som någon gammal hyresgäst lämnat kvar.
Minns att jag hade serietidningar undanstoppade i min skyddsbunker. Lektyr inför stundande krigsdagar!
Jag var nog en typisk stockholmsunge. Vi hade inga gärsgårdar eller träd att klättra i. Nejnej.
Vi klättrade över murar och hustak istället! Någon hade fått reda på postmannens portkod, den som kunde öppna alla portar i hela kvarteret. Nu låg hela världen för våra fötter!
En dag klättrade vi in på en gård där man höll på med fasadrenovering. Det var helg och alltså inga byggarbetare där så vi tog tillfället i akt och lekte bland de stora gula glasfiberbalarna som stod uppradade mitt på asfalten...
En timme senare stod jag på mitt egna vardagsrumsgolv och skrek av smärta.
Jag hade ramlat in emellan två glasfiberbalar och min nakna kropp var full utav små små små glas-stickor.
Sen lärde jag mig också att akta mig för glasfiber!
Vad jag ser tillbaka på med största tacksamhet var att alla vuxna jag hade omkring mig var så glada jämt.
Glada. Unga. Friska.
Leka leka leka!
Vi lekte jämt!
Jag fick vara med. Jämt!
Brunnsviken. Hagaparken. Vasaparken. Kungsan. Vilda vanadis.
Lekalekaleka!
Mamma. Micke. Thomas. Mattias. Uffe. Kristian. Claes. Acka. Ola-spela-trummor.
Tack!
Tack för min barndom.
Mamma.
Älskade älskade mamma!
Tack för att jag fick vara barn ifred.
Tack för att jag fick vara barn ihop.
Tack för sång.
Tack för böcker.
Tack för skratt.
Tack för gråt.
Tack för din vilja att ha närmare till ja än till nej.
Vilket helvete du måste ha haft stundom.
Tack för att jag inte känna en del av ditt helvete!
Tack för din styrka.
Tack för din humor.
Tack!
Älskade älskade mamma.
Tack för kullerstensgårdar.
Tack för djupa fönsternischer.
Tack för taksängen.
Tack för råttan.
Tack för cykelturer och tack för Hägernäs!
Mamma, jag älskar dig!
------------------
Idag har jag setat och internet-fönstershoppat lägenheter.
Dom kostar fem miljoner, samtliga, och är vackra sekelskifteslägenheter med djupa fönsternischer och lummiga gårdar.
Dom ligger på södermalm, kungsholmen och i vasastan.
Åh va mitt hjärta längtar!
Längtar och suktar efter att bo bland äkta trägolv och kakelugnar.
Vill så gärna ge det till Lo.
Vill att hon ska få leva som en tvättäkta rännstensunge och skrubba knäna på grova gårdsmurar.
Vill att hon ska få känna den där dova doften av gammalt trapphus och jordigt skafferi.
I framtiden ska hon kunna det.
Det har jag bestämt.
Det har vi bestämt!
I framtiden är det Lo som står vid sin bänk, första dagen i skolan och som, när fröken frågar vad hon heter högt och säkert säger.
"-Lo-Döbelnsgatan-trettioett-två-trappor-över-gården-Román!"
Antagligen heter hon en annan gata.
Antagligen.
Möjligen heter hon också Maxe. Det är bara på papper hon heter bara Román.
En lägenhet, ett namn och många vänner rikare.
Adjö.
