Romanen om...

Jag var gravid i sjätte månaden när jag var nere hos mamma och hälsade på i maj förra året.
Vi satt ute i hennes trädgård och pratade om framtiden.
Min framtid.
Hennes framtid.
BuddhaBellys framtid.
BuddhaBelly som senare skulle komma till att kallas Lo.
I allt detta framtids, och baktidstänk så snurrade vi in oss kring fenomenet "fri".

Vad är frihet egentligen?
Att kunna gå ut i friska luften när du vill?
Att kunna säga vad du vill?
Att kunna klä dig hur du vill?
Prata som du vill?
Tycka som du vill?
Som du vill?
Eller som du lärt dig?
Jag har lärt mig hur jag ska prata.
Jag har lärt mig hur jag ska klä mig.
Hur jag ska bete mig?
Hur jag ska bete mig som kvinna.
Båda könen har fått sina alldeles egna roller att spela.
Om vi inte hade dessa skulle vi bli galna av förvirring?
"Vad är den där?"
"Vad?Vad?!VAD!?!"
Det finns människor som menar på att våra könsroller är biologiska.
Att vi föds till begrepp som kvinnlig, manlig.
Märk väl att kvinnlig och manlig inte är detsamma som kvinna och man!
Jag anser att våra roller är absolut-etthundra-procent syntetiska.
Det är vi, inte naturen, som väljer att smacka upp prinsessor på flickrummets rosamålade väggar.
Det är vi som väljer att fylla hennes lilla garderob med rosa fluff-fluff och glittrande tyll.
Det är inte naturen.
Det är vi som ger småpojkarna slitstarka kläder och praktiska leksaker för äventyrliga lekar medans deras systrar får klänningar i mindre tåligt tyg och naturtrogna dockor som sedan bärs omkring på, varsamt, för det är så deras mammor gör med familjens nyaste bebis.
Menar du då att jag är biologiskt programmerad till att, som femåring, automatiskt sträcka mig efter leksaks-spis, docka, klänning och målarbok?
Jaså?
Då borde man ha lämnat in mig på reklamation ganska med en gång för mig måste det ha varit ett väldigt kromosomfel på.
I min garderob hängde en cowboydräkt med tillhörande pil och båge(?).
I min leksakslåda låg robotar, lego och nån skruttig grej som jag byggt själv. Antagligen en tidmaskin.
Jag hade förvisso en docka.
En skrollandocka som man kunde sätta in små plastskivor i ryggen på så att denna kunde säga mamma och liknande.
Den tröttnade jag på snabbt.
Kanske hade jag fler mer flicktrogna leksaker men eftersom jag inte minns några av dom antar jag att dom inte hade något särskilt värde för mig.
När jag var sju fick jag min första Babriedocka.
Vi bodde i danmark och en dag var vi och handlade mat inne på deras motsvarighet till vårat ICA, Quickly!
Där hade dom en leksakshörna och i denna fanns ett Barbiepaket med tillhörande sminkbord(!), stol och småborstar.
-"Mammamammamammamammamammaaaa!!!?!!"
En halvtimma senare packade jag upp Barbien med tillhörande sminkbord(!) och alla smådelar spridde sig snabbt över mitt sovrumsgolv. Jag lekte med dockan i fem minuter, men inte mer.
Sen kom grannpojken Jakob över och frågade om vi skulle fånga grodor nere vid kagesmosen.
Ja.
Jag såg aldrig till Barbien igen.
  Dom borde lämnat tillbaka mig.
Jag fungerar uppenbarligen inte som jag borde.
Än idag fungerar jag inte!
Jag är inte tyst.
Jag går inte med ena foten varsamt placerad framför den andra.
Jag bär aldrig klackskor.
Jag sitter inte i timmar och pratar kring problem.
Mode intresserar mig inte.
Städning, tvätt och bullbak intresserar mig inte, ergo; jag gör det inte.
Dåliga kvinna.
Jag gör det när det faller mig in, eller när Daniel tar tag i det hela och styr upp en städ-dag.
Daniel!?Va?! Näee!?!
Joo!
Här hemma är det han som håller rent och jag som slabbar.
Gör det honom till en piskad man och mig till en lat jävel?
Ja.
Var det tvärtom skulle jag då vara piskad och han lat?
Nej.
Städa, plocka, laga, damma. Det är ju mina sysslor.
Han har jobbat hela dagen. Han är ju trött.
Men jag då?
Jag är väl också trött?
Tvätta, plocka, laga, damma.
Aldrig.
Är jag då fri?
Mjo, ja. Jag vill tro det. Iallafall när det kommer till vissa områden.
I andra är jag inte alls fri.
Det är jag övertygad om!
Jag har bara inte kommit på vilka dessa områden är.
Men måste du veta det då?
Nej. Antagligen inte. Men jag tycker att det är varje människas, kvinniskas, skyldighet till sig själv att iallafall reflektera över hur hon eller han lever sitt liv. Och varför.

I min runda mage bodde en liten flicka vars liv jag, inom ett par månader, skulle ha ansvar och makt över.
Mamma talade om frihet och jag blev förvirrad, rädd, arg och provocerad.
Hon talade om den fria viljan och om stölden av den.
Hon talade om vikten av att låta mitt barn göra det hon vill, till motsats från det jag vill.
"M-men... jag önskar att hon ville dansa, åka skateboard och blåsa eld. Hon kanske går miste om något om jag inte presenterar det för henne?"
Presentera eller pracka på?
Fri uppfostran.
Frihet.
Fria val.

Helt fria blir vi nog aldrig och jag kan undra tills jag blir blå, över mina val och om dom är mina, medias, mammas, pappas eller dina.