En färgklick.
Min härliga dott.
Lo är nu mer än halvåret gammal.
Hon sitter. Hon skrattar. Hon kravlar sig fram.
Hon tror hon är ett monster.
"-Mwrrfrmbbbwrffs..."
Hon väcker mig på mornarna. Inte med ljud av arg-arg eller ledsen.
Nejnej.
Hon väcker mig på mornarna med monsterljud.
Hon ligger där i sin säng och tittar på mig mellan spjälorna.
Vi ligger alldeles säng i säng med varandra.
Så nära.
Där ligger hon och tittar på sin mamma. Det är jag.
Hon tycker kanske att jag ser lite tokig ut när jag sover.
Hon tycker antagligen att jag är tråkig annars skulle hon nog inte vara så mån om att väcka mig.
Mån om att väcka mig till monstertoner.
Jag vaknar till ljudet av Lo-monstret.
Jag ligger med ryggen mot henne och bara lyssnar en stund innan jag vänder mig om.
Det är ett roligt ljud och mina mornar börjar med ett leénde.
Jag vänder mig om och där mellan spjälorna väser min dott.
När jag säger god morgon så ler hon med hela ansiktet som om det var just det hon väntat på.
Då blir jag varm.
Så ligger vi och väser mot, till och för varandra en stund.
Sen går vi upp.
-"God morgon".
Kjolen.
Det är något jag undrar över och det handlar om min lilla dott och mina val av hennes outfits.
Ja, för änsålänge så är det ju jag och pappsen hennes som gör dom besluten.
Under graviditeten så var vi övertydliga med att folk inte fick ge oss rosa fluff-fluff och tyll-tyll (vi visste att hon var en tjej). Ne, vi ville inhandla dom rosa grejerna själva för att inte sen stå där mned en garderob med bara rosa prylar. Det var meningen att hon skulle ha alla olika färger, självklart rosa också! Detta resultrade i att släkt och vänner var något rädda för att köpa presenter till den nykläckta lilla flickan.
-"Ä-är den o-okej?", kunde present-personen fråga som rädd för sitt liv.
Det tyckte vi (läs jag och Daniel) var lustigt!
Vi har även fått nån liten klänning och några små kjolar och det är här min undran ligger... Varför tar det emot så att sätta på henne en kjol/klänning? Är det för att jag är för inne i mina anti-aktioner? Är det för att det känns väldigt otympligt at sätta på ett litet spädbarn en kjol/klänning som åker upp i armhålorna stup i kvarten? Eller kan det helt enkelt vara så att hon bara inte passar i det? Givetvis vill jag inte ta ifrån henne några plagg likväl som färger m-men.. det känns bara fel! Och rosa... det passar hon bara inte i. Det är inte inbillning. Det är fakta! Hon gör sig utmärkt i blått och grönt och mörkare färger. Jordnära färger. Härliga färger. Varför känner jag mig då ibland som en bov?
Igår var vi på vår första föräldragruppsträff uppe på öppna förskolan. Loppan hade jeans och blårandig body.
Fröken trodde hon var en pojke. Det tror alla hela tiden! För några veckor sedan köpte jag en kanonrosa mössa till Lo.
En sån där som går ner i nacken och halsen. Tänkte att det helt enkelt var dags för henne att göra sig bekant med den färgen. Hon brydde sig föga. Såklart! Däremot så visste nu hela stan att det var en liten tjej jag hade i vagnen. Det kändes olustigt! Bara för att hon hade rosa... Men jag är inte bättre själv. Jag har kallat henne "grabben" och "killen" flera gånger. Vi är så inlärda i att mörka dulla färger är för grabbsen och dom färgglada, mjuka färgerna är för tjejorna. Läbbigt!
Häromdan frågade en vän om Lo ville ärva hennes sons urvuxna kläder OM jag var okej med att dom var blåa!!
Att jag inte lärt mig ännu, men jag blir lika chockad varje gång.
Jag går liksom omkring i tron om att alla nu i vårat 2000-tal ska tänka mer banbrytande men icke...
Nu ligger Lo på min vänstra arm och sover.
Hon är underbar.
Härlig.
Hennes kjol har korvat sig och åkt upp i armhålorna för fyrtiofjärde gången idag.
När hon vaknar åker kjolen av. Otymplig och jävlig!
Vill hon ha kjol när hon blir större,så får hon bestämma det själv.
Framtillsdess blir det bodysuits och andra tympliga spädbarnsvänliga plagg.
Bobson flyttar tillbaka!
Romanen Bobson flyttar tillbaka till trygga kvarter. Trygga bloggkvarter.
Har huserat på aftonbladet men den bloggen syntes bli kortlivad.
Saker och ting var inte som det skulle.
Färgerna olika, sidan inte likadan och som resultat till detta sjönk ovilja att skriva över mig.
Nu är jag tillbaka och ska försöka boosta upp lite skrivarglöd och tid.
Min mamma är här och hälsar på och i lördags var hennes bästa vän Lotta här hos oss för att fira mamma som fyllde 47 år. Förutom att Lotta kom och bidrog med sig själv vilket bara det är en ynnest och ett hurra så berättade hon något som gjorde mig meget glad och otroligt smickrad. Hennes son Jim, en av mina äldsta vänner, hade nämligen stött ihop med en, till honom, gammal vän och dessa tu hade snart halkat in i bloggosfärsamtal. Vilka läser du?, ungefär.
Då svarar denna gamla kompis. "-Jag läser bara en blogg. bobsons.blogg.se. Vi läser den hela klassen!"
"-Men det är ju min kompis!", utbrister Jim lite shockad och lite stolt.
"-Men det är ju jag!!", utbrast jag ännu mer shockad och otroligt smickrad!
Så, tack alla ni som läser min blogg och ännu mer tack till den där speciella klassen på Globala gymnasiet som fick mig att återuppliva Romanen om...
Tack!
Bob.
Det har känts fel att ha honom.
För mjuk, för dyr, för gussenusse, för högljödd.
För mycket!
I samma sekund som jag gick ut från Babyproffsen så kände jag mig superlättad. Som om jag gjort något riktigt bra!
Nä, ut med Bob och in med vår nya lilla babysitter.
"Babysittern".
Visst har även denna lite fancy-schmancy finesser men den gungar inte mitt barn till sömns.
Jag gungar mitt barn till sömns.
Nu är det som det ska!
Om igår;
Måste säga att jag absolut ser mitt tvetydiga budskap i gårdagens inlägg.
Först manar jag er andra att sluta konsumera nytt skit och sen visar det sig att jag själv går och shoppar loss på nytt, nytt, nytt.
Och dessutom så skriver jag om det på bloggen.
Jag är ju inte riktigt klok.
Måste se över det här!
"Men allt annat jag köpt till Loppan har varit begagnat så jag tänkte..."
Bah!
Ursäkter va?
Hepp!
Dig; konsumenten!
Se filmen, den är bara 20 minuter lång!
Nu tar jag ställning iallafall.
Dags för källsortering!
Jag är redan en urusel konsument, men jag kan nog bli ännu lite sämre!
http://www.storyofstuff.com/
Det är viktigt!!!
Rättvisa.
Inte mer än rättvist, jag menar, har pappa fått en ny superdator och mamma fått en spejsad kamera så är det väl inte mer än rätt(!) att Loppan ska få sig a little some-some!?
A little some-some tog form av en sprillans sprojlans ny babysitter.
En mega-babysitter.
En sån med olika gunglägen, vibration, massa olika pling-plong melodier och lite klassiska verk.
Bland andra "Für Elise" som är Daniels favoritmelodi!
Mag-och-hjärt-ljud.
Undervattens-ljud.
Vattenfall.
Porlande vatten.
Droppande vatten.
Plötsligt är vi i den vackraste av djunglar och vi hör apor, papegojor och andra färggranna animalers ljud.
Magiskt!
Loppan älskar den.
Men det finns en fara med att äga en sån här apparat.
En fara som borde stå skriven i rött bland bruksanvisningens andra varningar.
"LÅT EJ BABYSITTERN BLI DITT BARNS TREDJE FÖRÄLDER!"
För jag känner det ju själv.
Redan efter två dagar käner jag hur väldigt praktisk den är.
Att babysittern, låt oss kalla den Bob, har en perfekt sving när den gungar min dotter fram och tillbaka, fram och tillbaka. Rytmiskt.
Mjukt.
"Hon har det bra hos Bob.", tänker jag och sätter mig och tittar på Angel(?) hela första säsongen i ett svep.
"Är du alldeles från vettet människa!?!"
Det kan du ju inte göra heller.
Ska du ändå bara sitta ner så ha för i helvete ditt barn hos dig.
Bob klarar sig.
Bob blir inte ledsen.
Men du kommer bli ledsen den dag ditt barn med stapplande steg går till Bob, sträcker sina små armar mot honom och formar sina små vackra läppar runt ordet "mamma".
Då blir du ledsen ditt pucko.
(paus)
Angel?
Serien är ju inte ens bra.
Angel.
Igår erkände jag högt att mitt förhållande till Lo blivit annorlunda sen vi slutade amma.
Vi kan inte amma.
Hon blir inte mätt och nu vägrar hon ta bröstet.
Jag har varit tuff.
Låtsats att jag inte blir ledsen när hon skriker, gråter och sparkar vid mitt bröst.
Nu är vår relation annorlunda.
Jag har varit rädd för vad det innebär.
Kännt att jag inte tar henne till mig lika mycket.
Men igår efter att jag vågat säga det ut högt så kom jag fram till, efter ett tag, att det kanske inte är så farligt?
Att det är självklart att vårat förhållande inte är det samma.
Och det är självklart att hon inte är hos mig lika mycket.
Jag ammar ju inte!
Jag är alltså inte viktigast!
Jag och Daniel är plötsligt likvärdiga för henne.
I samma stund som jag sörjer det lite grann så känns det också väldigt häftigt.
Sörjer att jag inte är viktigast, att jag inte i hemlighet får gotta mig i att hon behöver mig mer än honom.
Att jag inte får ha dom där mysiga amningsstunderna. Det sörjer jag!
Men jag jublar och sträcker stolt på mig för att jag får ingå i en helt ny slags familjetrio där mamma och pappa är lika behövda, lika viktiga, lika lika för Lo.
På alla sätt!
Efter att ha smakat på de fakto så känns det plötsligt helt rätt för oss att inte amma.
Helt rättvist.
Jag och Daniel är nu ännu lite mer jämlika.
Vi är ännu lite närmare målet.
Jämställt.
Jämlikt.
Olika lika.
...och nu en vagga.
Lo.
Redan från början märktes det tydligt att det här var en tjej som vet vad hon vill.
Så bestämd!
Det är jag glad för.
Om jag och Daniel lyckas vara såpass tuffa och tålmodiga så kanske vi inte bryter ner den sidan hos henne.
Om vi passar oss riktigt noga och ser till att inte göra om henne till ett bekvämt barn så kanske det är just hon som vågar klampa in på chefens kontor och kräva sin rätta lön eller sätta sig i korsningen Kungsgatan/Sveavägen under rusningstrafik för att demonstrera mot bilismens förorening av luften! *
Jag vill inte skriva om det som en självklarhet. För det är det inte!
Det är inte självklart att hon blir såpass tuff.
Det är snarare mer självklart att hon formas om av mig och Daniel.
Av dagispersonalen som vill att hon ska vara ett fogligt flickebarn...
"Sitt och rita eller lek med dockor. Inte låta för mycket. nejnej... du är väl ingen pojke heller!?!"
Av lärarna på skolan som ägnar mer tid åt snoppbarnen.
Av hela samhällets negativa indoktrineringar på tonårstjejer vars självkänsla och självförtroende sätts på kant...
"Duger jag? Det gör jag nog inte. Jag duger inte!"
Alla säljande företag som riktar sig mot oss fittfolk är egentligen en enda stor misshandelsbuisness.
"Var vacker.Var vacker.Var vacker.Var vacker!!!
Du duger inte. Fitta!!!"
Nejnejnej... Det ställer jag inte upp på!
INGEN får förstöra den här lilla tjejen med sina föreställningar om vad och vem hon borde vara.
Aldrig!!!
Hur ska jag lyckas med detta nu då?
Hur sjutton formar man en stark, orädd människa?
Stark, orädd tjej?!
Det gäller nog att hitta en bra balans.
Att gå bakom henne längs med livet och försiktigt blåsa henne i rätt riktning och sen lita på att hon klarar sig om hon väljer att väja för min vind och gå en annan väg.
Alltid förmedla tillit.
Det är viktigt.
Att aldrig få henne att tvivla på sig själv.
Det är viktigt.
Att inte skrämma.
Inte skämma.
Inte hämma.
Det är viktigt.
Vem är Lo?
Det vet jag inte ännu.
Men jag kan säga att hennes karaktär är helt ljuvlig.
Alla sidor av den.
Den glada, arga, ledsna.
Hennes blick är djupt intensiv och hennes rynkade ögonbryn vittnar om full koncentration medans hon synar världen.
Tar in all information och föröker luska ut vad sjutton allt betyder och är.
Hur tänker man när man inte har några ord?
Fantastiska lilla Lo.
Kan inte låta bli att undra.
Vem blir du?
Hur kommer du se ut?
Vems näsa är det egentligen?
Får du Daniels fötter eller är dom mina?
Vem är du egentligen lilla tjej?
Jag vrider och vänder och pillar mig blå av undran och nyfikenhet...
Och sen står det klart.
Plötsligt vet jag...
Hon är ju Lo...
Bestämt Lo.
I boken berättar han just om sin dotter som i tonåren blockade korsningen Sveavägen/kunsgatan mellan kl.17.00-17.20 varje måndag för att demonstrera mot avgasutsläpp. Tuff brud!!! Bra bok. LÄS DEN!
En underbar höstdag.
Soligt, sådär gyllensoligt.
Blåsigt, friska vindar.
De brinannde träden färgar hela världen i varma färger.
Jag blir glad av varma färger.
Förr gillade jag sommaren mer.
Nu är hösten mitt nummer ett!
Hela dagen idag har varit alldeles sådär...mysig.
Härlig start på morgonen.
Daniel fick ha morgonmyset med Loppan idag.
Dom måste få ha sin egna morgonstund och göra på deras vis.
Det var väldigt svårt att inte trippa in i sovrummet och liksom vaka över Daniels axel för att se om han gjorde "rätt".
Med "rätt" menar jag förstås "på mitt sätt".
Ja, jag kan vara lite av ett kontrollfreak ibland men jag försöker bearbeta bort den sidan av mig själv.
Det är inte en sida jag tycker om.
Så, Daniel hade morgonmys och jag hade egentid.
Frammot lunch gick vi ut på promenix.
Tre timmar var vi ute.
Det är mycket för min sargade kropp.
Ont gör den fortfarande men det går bättre och bättre för var dag.
Jag älskar att inte vara gravid!
Tre timmar.
Vi hann med lite shopping.
En mössa och en badhandduk till Loppan inhandlades på Röda Korset för femton kronor.
Tack ska ni ha!
Sen satte vi oss på en bänk och drack vitamindryck.
Vi såg två gula bilar och slog varandra på axlarna.
"Gul bil!!"
Rolig lek det där....
Där satt vi och retades med varandra ett tag.
Ibland är det som att vi färdas tillbaka till de roller vi hade för varandra för flera år sedan.
Ibland är jag Bine och han Maxe.
Ibland gör han mig fortfarnade sådär pirrig och fnittrig som i gymnasiet.
Ibland irreterad som då.
Men inte idag!
Nej, idag var jag pirrig och fnittrig.
Bine hjärta Maxe likamed forever...
Sen gick vi hem.
Hemma fortsatte vi dagen i samma anda.
Braxor och tröjor av och vips så blev vi båda underbara!
Dvs, dresscode likamed t-tröja, kallingar/troller och strumpor.
Schexxy!!!
Lite TV.
Lite dator.
Massor utav gurglande med Lo.
Hon har varit väldigt vaken under kvällen och somnade vid niotiden.
Kanske kommer hon sova länge inatt?
Natten till idag sov hon fem timmar i sträck.
Det ni!
Nu är det dags för mig att krypa till kojs.
Ojojoj... klockan har redan hunnit slå 21.50!
Minns inte sist jag var vaken såhär länge.
Känns busigt.
Varför då?
Hm...
Bifogar lite bilder på vår mysiga dag.
Vår mysiga, underbara dag...
Älskar i höstsolen...
Soliga roliga höstdag...
Efter morgonmyset med pappsen...
Tystnaden.
Nej förresten. Inte alldeles.
Diskmaskinen är på.
"Wroom-wromwrom-zschi...wroom-wromwrom..."
Men förutom den... alldeles tyst.
Det är Lo som sover och Daniel som är på jobbet.
Det är därför det är tyst.
Ganska så skönt faktiskt...
Jag har fått nya höjdpunkter i livet.
Vardagliga sådana som jag fullkomligt överöses med.
Det braiga är att den första inträffar redan när jag vaknar vilket har förvandlat alla dagar till underbara dagar.
Den första höjdpunkten är det morgonmys som jag och Loppan har instiftat.
Morgonmyset innebär först amning som pågår olika lång tid beroende på när hon åt sist.
Under denna tid låter jag mig själv vakna upp.
Sakta, sakta.
Glippar med ögonlocken för att vänja mig vid ljuset.
När hon är färdigäten sätter jag henne mot mina uppdragna knän och så börjar det verkliga myset där vi båda är klarvakna...
Vi kluckar.
Jag sjunger om dansande gurkor och borttappade pappa-burkar.
Vi ler.
Vi pussas... korrektion... JAG pussas.
Hon skriker litegrann men det går snabbt över.
Hon vill bara kolla så att jag är med henne och det är jag.
Hon tycker mycket om när jag gör plopp-och-kluck-ljud med tunga och mun.
Då tittar hon intresserat.
Höjer ögonbrynen. Spääärrar upp ögonen och -"Pzprrtt-pzprrtt!", så har hon gjort små salivbubblor som bubblar sig ut ur hennes vackra lilla mun.
Jag inbillar mig att hon egentligen vill göra plopp-och-kluck-ljud.
Ja, så är det nog.
Faktum är att hon denna morgon gjorde inte mindre än TVÅ ploppisar.
Hejja!
Hursomhelst...
Morgonmyset fortsätts i form av nakenfisighet.
Det är mycket uppskattat!
Hon ÄLSKAR nakenfisigheten!
Medans hon är klädd i födelsedagsdressen så passar jag på att tvätta skrymslen och vrår.
Får inte glömma vecken bakom öronen. Dom glömmer jag för ofta.
Tvätt, tvätt.
"Pzprrtt-pzprrtt!"
Fina dreggelbubblor.
Vid det här laget har det gått ca två timmar sen vi vaknade och då vill hon sova.
Trötta lilla dott.
Så här är vi nu.
I mitt tysta hem.
Nu är det alldeles tyst.
Diskmaskinen är klar.
Den har också tvättat skrymslen och vrår.
Duktigt.
Nästa stora höjdpunkt på dagen är den då Daniel kommer hem.
Tänk! Att jag skulle få uppleva sån här kärlek!
Att jag för var dag som går blir gladare och gladare varje gång jag ser honom.
Min verklighet innan såg ut som så att det inte finns några bra förhållanden. Några snälla förhållanden.
Jag hade ju bara sett motsatsen.
Jag har gjort mina vändor med mindre bra män och... det föll mig inte i smaken.
För varje man jag var tillsammas med eller datade så lärde jag mig mer och mer om vad jag inte ville ha.
Jag lärde mig vad jag förtjänar.
Vad vi ALLA borde få.
Och allra viktigast för mig var frågan om han skulle vara en bra pappa.
(-"Att växa upp utan pappa är något jag vägrar utsätta mitt framtida barn för!")
Även om det bara var en flyktig flirt så var jag tvungen att ställa mig den frågan.
För OM jag nu skulle bli kär, då MÅSTE han vara på riktigt. Hela vägen!!
"Han ska vara snäll och tycka mycket om mig"
Det var vad jag, sex år gammal, sa när min Acka frågade mig hur min dröm-man skulle vara.
Det har jag gått efter sen ett par år tillbaka.
Och inte bara när det kommer till den partner jag väljer, utan till vilka vänner jag väljer också.
Det är viktigt att se efter sig själv har jag lärt mig.
Superviktigt!
"Ta hand om dig själv som om du vore ditt ettåriga barn!", sa Ida till mig för lite mer än två år sedan...
Det hjälpte mig något otroligt.
Nu tar jag hand om mig själv...
Nu lever jag i en relation som inte gör mig illa. Någonsin!
Där jag varje dag får vara glad.
Trygg.
Älskad.
Får älska.
Och älska gör jag.
Varje dag älskar jag.
Högt. Starkt. Innerligt.
Varje dag han kommer hem...
Här är alldeles tyst.
Det är Lo som sover och Daniel som är på jobbet.
Min ny-mysta dotter och min efterlängtade man.
Min familj.
Nu vaknar min lilla tjej.
Små, små ljud hörs från sovrummet.
Om ett par timmar kommer Daniel.
Vardagens små höjdpunkter.
Och dom är mina...
Mina, mina...
Familjen.
Två bidde tre och vips; en familj.
Min familj.
Jag älskar.
Det är jag glad för.
Glad för att jag älskar.
Och för att jag fick älska just er.
Glad.
Så glad...
När natten blev dag.
Bokstavligt talat. (skrivet?)
Min dag börjar nämligen redan vid 03.00-04.00 och då är det svart ute!
Ibland väcks jag till toner utav skrik. Den hjärtskärande sorten.
Det är Lo.
Då får hon tutte csom är sprängfylld med mat.
Sen gurglar vi ett tag, och sen brukar hon somna om.
Så var icke fallet med dagen idag.
Dagen idag väcktes jag av smackande och gurglande.
Där låg hon klarvaken och glad som en lärka. (varför säger man "glad som en lärka"? är lärkor alltid glada?)
Prova ge Milko a´la Tutt men icke. Icke hungrig!
Hon vill bara snacka lite.
Berätta om nån spännande dröm kanske?
Och som hon gurgla sen då...
Hon har gurglat fram till för 20 minuter sedan... Då var klockan tio minuter över tio.
SEX TIMMAR GURGEL!!!
Med avbrott för 20 minuter sömn runt åttatiden och en halvtimma gråteligråt runt halvtio givetvis!
Detta är min första dag själv med Loppan.
Första dagen själv och jag har inte fått sova inatt.
Detta ska bli intressant!
Nu ska vi iväg till BVC för våg-, måttband- och pill-date och jag är sen...
Typiskt...
Tiden.
Att bli mamma innebär en enorm omställning.
Speciellt när det kommer till tid.
Man får tjocka lite på klockan och liksom göra den till sin egen.
Spränga tidsramarna.
Tiden går inte längre runt, runt, runt.
Den ligger som på en linje.
Den bara gååååår...
Tänker jag inte så blir jag snart sinnessjuk!
Gick tiden runt, runt, runt skulle jag gå sänder av stress.
"-Jag hinner inte sova!!!"
Det här med att sova har jag alltid gillat men att jag kunde värdesätta det såhär högt(?!), det trodde jag väl aldrig!
Lo mår fint!
Misstänker att hon har lite krångel med magen bara, hon är orolig och sover inte lika djupt som vanligt.
Kanske har hon hamnat i en övergångsfas?
Hon äter oftare också.
Det gör mig glad!
Vägde henne idag.
Hon har gått upp 105 gram p en vecka. Det är vad hon ska gå upp.
Nu är jag lugn.
Lo Danielsdotter Maxe Román.
Hon som legat där inne.
Kickat, rumlat runt, hickat, lekt.
Hon kom ut den åttonde september klockan 01.23 och var alldeles perfekt.
3965 gram.
50 cm lång.
Tio tår och således fingrar.
Munnen där den ska sitta och mycket hår på skallen.
Först var hon tyst.
Länge, länge.
Lite orolig blev jag men det gick över när tystnaden bröts av ett osäkert litet -"Miiii-Iiii!"
Där låg hon alltså.
På utsidan av min kropp.
Det tog ett tag att förstå.
Jag har nog fortfarande inte riktigt förstått.
Nu ligger hon i vår vita säng och är.
Hon.
Välkommen finaste Lo.
Välkommen...
Förlossningen.
Hur menar ni?
Jag ska alltså?
...och skrik?
...och blod?
..och ajajaj?
Okej.
Spricka ända bak till rumpan?
Kanske?
M-hm...
Bedövning då?
Om jag vill.
Aha!
Om jag vill. Brabra.... bara bra.
Epidural... I ryggen?
Kuta, spänna, hålla, krama.
Ont, ont. ont.
Vill inte.
Nejnej...
Inte inte!
Lustgas!
Det vill jag prova.
Kom ihåg att släppa tuben lagom till att barnet kommer ut!
Vill inte vara full första gången jag träffar min dotter.
Inte full.
Nejnej.
Andas.
Kortandning.
Mellanandning.
Långandning
Tänk om jag får panik?
Om jag tappar bort mig?
Då fångar Daniel upp dig.
Gör han?
Bra.
Daniel fångar upp.
Check!
Snäll barnmorska.
Får inte lukta rök.
Träffade en häromveckan som luktade rök.
Det var äckligt.
Äckelpäckel.
Nej, snäll barnmorska.
Moderelig.
Mjuk.
Jag ska föda barn.
Närsomhelst.
Shit.
M-men... om jag inte är redo längre då?
Om jag behöver mer tid?
Går det?
"Självklart. Det fixar vi!"
Tack å tack!
Bockar, niger.
Tack.. tack.....(paus)
H-hur...hur då?
Nähä?
Du skojade?
Haha.. okej.
Nä, det är lugnt.
Tack ändå.
Fanfanfan.
Det gick inte. Det går inte.
Får inte mer tid än den jag blir given.
Fanfanfan.
..och skrik.
...och blod.
...och ajajaj.
Och bajs!
Kaskader av bajs.
Ålande, porlande nerför mina ben där jag står. För jag kommer stå!
Ålande bajskorvar över den snälla barnmorskan.
Stackars henne.
Kanske en kork upp i rumpan?
Stackars henne.
Men hon är nog van vid bajs.
Van vid bajskorvar som ringlar.
Vilket jobb va?
Varje dag få hjälpa liv.
Ibland behöva möta död.
Ibland bajskorvar.
Liv, bajs och död.
Vilket jobb va?
Om jag kräks då.
Vart kräks jag då?
På Daniel?
A! Okej, tack!
Blir han inte väldigt ledsen då?
Inte?
Vilken tur jag har!
Tur att han inte blir ledsen efter jag kräkts över honom.
Tack.
Det tar lång tid.
Jag ligger i tre dygn med smärtor.
Ryggen är låst.
Ljumsken ramlar av.
Spricka till röven.
Barnet fastnar med axlarna.
Dom bryter av hennes nyckelben för att få ut henne!!!
Stackars min lilla tjej...
Stackars henne.
Stackars barnmorska full av bajs.
Stackars Daniel dränkt i kräk.
Barnet fastnar i mitt bäcken. Hjärtljuden sjunker.
Plötsligt står tio okända människor runtomkring mig.
Tre av dom är mellan mina ben och skriker.
En är uppe vid mitt huvud och stör mig med sina hejjahejja.
Två stycken står över min kropp och ser obehagliga ut.
Två andra står borta i vänstra hörnet. Fnissar, viskar och pekar på mig.
(Jag är dålig på att föda barn.)
En ligger över min mage för att pressa ut barnet. Det gör ont.
Den sista gröper ut barnet ur mitt sköte med grotesk monstertång.
Jag ser inte Daniel.
Dom har puttat bort honom.
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!
Jag vill inte ha det så.
Inteinteinte.
Nej, nej...
Jag går bara igenom det i huvudet.
Smart Robine.
Var förberedd på allt.
Men jag är ju inte beredd längre!!!
Skitskitskit!
Hade det inte varit smartare om jag blivit konstruerad med en lucka på magen där man helt enkelt bara... plockade ut bebisen när den var klar.
"Pling!"
Klar!
Enkelt.
Eva fick Adam att äta utav den förbjudna frukten.
Gud straffade hennes synd och bestämde att alla kvinnor for ever and ever skulle föda fram sina barn genom smärta.
Tack Eva.
Jävligt smart gjort!
Var det värt det?
För ett äpple.
Jävla Eva...
Fast det är klart... äpple kan vara ruskigt gott ibland.
Om några dagar ska jag föda barn.
Genom smärta.
Kanske blir det kul?
Det finns dom som påstår att dom tyckte det var kul.
Kul?
Kul!
Hoppas jag är en av dom.
I hemlighet hoppas jag att rygglåsningen skulle vara värre än att föda barn.
F-för... på förlossningsvideosarna så skakar, gråter och skälver ju inte kvinnorna.
Det gjorde jag med rygglåsningen.
Snälla, låt den vara värre.
Föda barn gör ännu mer ont än det!?!
....jaha...
...fan...
The point of no return.
Jag har gått över tolv veckor.
Kan inte ångra mig nu.
Skuldkänslor!
Att ens tänka på ånger va?
Det får man väl inte göra!
Dumma kvinna!
Fy.
Men det gör jag.
I hemlighet.
Men jag är ju rädd ibland!!!
Låt mig vara rädd och känna ånger.
En sekund var tredje dag så kommer den.
Tanken.
"Det här kanske inte var en så bra idé iallafall? Vi kanske skulle skita i det här och dra på backpacking istället...va?"
En sekund var tredje dag så känner jag ånger.
Det är säkert normalt.
Snälla?
Snart får jag träffa henne för första gången.
Vilket möte va?
Ska man ha med sig något?
Ska man göra sin extra fin?
Fin med bajs i rumpan och kräk på kinden?
Mm... jättefin.
För jag är mamma.
Mamma Robine.
Hahahaha!!!
Det är visst bestämt som så att jag ska föda barn nu i dagarna.
Närsomhelst ska jag föda barn.
Genom smärta, ut i glädje.
Föda barn.
Min lilla dotter.
Mitt barn.
Skrik.
Blod.
Och ajajaj.
Genom smärta.
Ut i glädje.
Och bajs.
Ryggen.
Här sitter... eller.. halv-sitter-står jag.
Här.
Utan bebis.
Ne, bebisen är kvar.
Försöket gick inte hela vägen fram. Fick känna av lite värkarbete vilket var skönt.
God smärta!
Tyvärr avtog det frammot kvällen.
Natten till fredagen vaknade jag av en låsning i ryggen.
Allt var dramatiskt.
Jag var rädd.
Har aldrig kännt liknande smärta.
Det blev ambulans in till sjukhuset.
Var inne vid 03.30.
Ambulanstjejerna var underbara. Mjuka. Snälla.
Barnmorskorna och läkarna var också snälla men ville inte ge mig bedövningsknark.
Misstänker att dom trodde att jag led av "vanligt" graviditetsryggont.
Kl....nångång dagefter kom en barnmorska och satte akupunktur.
Jag sa att det inte skulle fungera.
Inte för att jag inte tror på metoden, för det gör jag verkilgen. Jag tror bara kanske att det nödvändigtvis inte behöver vara rätt för just mig.
Nålar!?!
-"Vi gör ett försök!"
-"Okej.", sa jag.
Vid det här laget hade jag övervägt ryggmärgsbedövning tom.
Akupunkturen kunde ju inte vara värre än det och med den tanken som motivering gick jag med på behandligen.
Tio nålar senare.
Jag var rädd.
Jag var spänd.
Jag...satt...som på nålar? (humor)
Fick sitta i en halvtimma.
Jag och Daniel pratade tatueringar.
Ville INTE tänka på nålarna.
Usch.
Hursom... jag var klar. Barnmorska Anneli tog bort nålarna.
Jag kände mig spänd.
Rent fysiskt likväl som psykiskt.
Skulle det funka?
Det gjorde det inte.
Det blev värre.
Tjugo minuter senare skönk jag in i ännu en smärtshock.
Slemma, snora, grät, skakade.
Var rädd att mina tänder skulle gå sönder.
Läkare, barnmorska och Daniel höll mig och ledde min andning.
Det gick bra.
Men jävlar va rädd jag var. Igen.
Nu fick jag äntligen smärtstillande.
Starka piller.
Dom kicka in efter nån timme.
Skönt.
Jag hörde kvinnor föda barn i rummen runtomkring.
Jävlar vilka skrik!
Häftiga skrik.
Det låter som... ingenting annat än just kvinnor som föder.
Känder snopet dock... där ligger jag i riktig förlossningssal... med ryggont?
Snopet.
Skulle byta ut ryggontet mot deras smärta vilken sekund som helst!
Klockan närmade sig 21.00 fredag kväll.
Hade sovit 1,5 timme sen torsdag kl 06.30.
Jag var så trött, men vågade inte somna.
Kände mig så liten.
Så rädd.
Kraftlös.
Jag får inte somna, jag får inte somna.
Kan inte ha så ont igen.
Daniel bad mig.
-"Snälla älskade, du måste våga sova. Jag finns bredvid hela tiden. Jag vaktar dig"
Plötsligt vaknade jag.
Ha! Jag somnade.
45 minuter hade jag sovit.
Jag kände mig helt utvilad.
-"Jag lovar, det är sant. Jag behöver inte sova mer nu!"
Daniel trodde mig inte...
Han klappade mig över ansiktet och la sin hand för mina ögon.
-"Sch.. sov nu....", sa han med den där trygga, snälla, varma rösten.
...och så somnade jag.
Sov till halv sju, lördag morgon.
Skönt!
Tog mig till toaletten själv.
-"Independence!!!"
Frulle.
Somna om.
Vakna.
Toabesök...själv!
Somna igen.
Vaknade vid tiobläcket.
Barnmorskan som hjälpt mig under gårdagens smärkshock var tillbaka.
Jag tyckte mycket om henne.
Hon var... mjuk, hade snäll blick och luktade äldre dam, mormoderlig.
Hon blev glad av att se mig le.
Det sa hon till mig.
Jag log mer.
Vi ville hem.
-"Den här smärtan klarar jag av att ha hemma!"
Barnmorskan Anne tyckte det lät bra, klappade mig på benen och gav mig smärtstillande tabletter att ta med hem.
Tack!
Nu har jag sovit hemma och mår ännu bättre än igår.
Ingen bebis.
Och det är jag glad för.
Är inte alls kapabel till att föda barn med den här ryggen.
Ne... nu blir det till att vänta några dagar.
Några dagar.
Snälla?
Bloggen och bollen.
Det är inte det att jag inte har något egentligt att skriva om, det är bara det att... jag gör det inte.
Jag bara gör det inte.
Det är av blandade skäl.
Endel av det beror på prestationsångest.
Att jag måste skriva något bra, roligt. Att jag måste skriva bästast av alla!
Den tanken slår in och POFF! så är jag lamslagen och kan inte göra någonting.
Skit.
Jag tänkte därför bara göra en snabb uppdatering. Lite sådär ball och care-free liksom...
Liksom... som om jag är fri att göra vad jag vill och inte behöver jämföra mig med andra.
"Jag ska skriva världens bästa blogg" blir till "... "äh, tänkte kludda ner lite bokstäver på bloggen typ..."
Ner med kraven Robine.
Läses den nittonde augusti tvåtusenåtta på bobsons.blogg.se:
Allt är skit!
Jag hatar att vara gravid.
Nu får det vara slut tycker jag.
Jag har alltså haft ont sen i mars och nu orkar jag inte mer!
Det är den ena efter den andra smärtan som kickar in och jag kan räkna ihop de smärtfria dagarna till fem stycken. FEM!
Nä, nu får det vara slut.
Åkte in akut till sjukhuset igen i lördags pga smärtor i ljumske och urinväg.
Gråter och skakar. Gråter och skakar.
Kommer in på förlossningen.
Hej barnmorskan.
Sätter på glada ansiktet.
-"Ja, det är fördjävligft, men jag fixar det!". Tummarna upp i taket och ler collegate-leénde.
Fan.
Ctg.
Allt är bra med barnet. Hon är duktig.
Det kommer in en läkare efter två timmar. Han luktar starkt men har vänliga ögon.
-"Berätta nu, vart är det du har ont?"
Han menar att jag måste rabbla upp allt igen?
Jag känner mig liten, fjompig.
Inte klaga.
Det har jag lärt mig. Inte klaga. Var stark. Inte tycka synd om dig själv Robine.
Jag börjar berätta min historia och.. kan inte hålla uppe mitt collegate-leénde. Det brister.
Mina ord skakar och jag känner mig ännu fånigare.
-"Vad tänker du att vi ska kunna göra för dig då Robine?"
-"Jag vet inte. K-kanske kan ni ge mig något knark så jag får sova resten av tiden eller... kanske att ni har sån där föda-barn-gel som ni kan smeta på där nere. Eller nån tabelett som liksom kickar igång mig? Kanske?"
Jag sa det lite så där som att haha-va-lustig-jag-var-nu-va.
Kan inte riskera att be om något på riktigt och sen få ett nekande till.
Det pallar jag bara inte.
Nödlösningen blev att skämta.
Doktorn mumlade lite och försvann. Han tog med sig sin starka lukt.
En halvtimme senare kommer barnmorka Aase in.
Hon ser också snäll ut.
Vilken tur jag har haft idag, tänker jag.
Hon ger mig super-piller. Dom ska vara starka.
Knark!!
Hon ger mig en lapp med ett datum på.
28/8 kl 09.05.
Det är en magisk lapp.
Det är en tid då jag ska få komma in och diskutera en eventuell igångsättning.
Jag vill gråta.
Men inte av ledsamhet. Av lättnad.
Tack Gud?
-"Ta med er den lilla BB-väskan ni, det kan hända att dom väljer att sätta igång er redan den dagen."
28/8 kl.09.05
28/8 kl.09.05
28/8 kl.09.05
28/8 kl.09.05
Skulle det alltså kunna vara mitt datum? Mitt barns datum?
2008-08-28-xxxx
Ja, så kan det alltså bli.
BB-väska.
Vi har ingen sån.
Går det lika bra med ICA-påse?
Tjugoåttonde augusti.
Om en vecka och en dag.
Dock önskar jag att det skulle sätta igång av sig självt innan dess.
Jag önskar att min kropp ville föda nu.
Nu?
Ja, nu...
Jag är redo.
Jag är absolut redo...
Satans cysta.
Jahaja, då har cystan börjat bråka igen.
Var på sjukhus igår efter att ha haft ont i två dygn.
Blev ledd in i det lilla "för-rummet" dom har på förlossningen.
Fick en kopp, "Kissa i den här."
"Jajjemen" sa jag och gick dubbelvikt in på rummets toalett.
Sen kissade jag.... i toaletten.
Kom inte på mitt misstag förens allt kiss var kissat och jag råkade snegla ned på koppen som så fint stod placerad på badkarets kant.
"JÄVLAR!"
Dumskalledumskalledumskalle!
Tog några andetag och undrade hur i helvete jag skulle förklara det här.
Kände mig jättedum!
Ville gråta. Det gjorde jag nog också?
Jaja.
Jag smög mig ut till barnmorska och Daniel och berättade vad som hänt (eller inte hänt)
Hontog det bra och sa med ljudliga ö:n på sin breda eskilstunska, "Jamen då gör vi det sen!"
Daniel tyckte det var roligt.
Jag skämdes.
Hon tog blodtryck.
"Det kan ju inte vara mycket bättre det här!"
Mitt blodtryck har legat på sammalika jämt.
Duktiga blodtryck.
Sen fick jag ctg-grejemoj på mig.
Allt gjorde ont.
Var tvungen att ligga stilla.
Att ligga stilla är svårt när man vill skruva på sig som en halv mask.
Men jag lyckades.
Daniel hjälpte mig att andas.
"Va duktiga ni är. Med den där andningstekninken kommer ni fixa förlossningen jättebra!"
Då bidde jag glad.
Hursomhelst.
Allt såg toppen ut med bebisen och jag hade inte värkar. Visste jag väl!!
In kom en doktor och en ultraljudsmaskin. (a little machine that goes ping!)
Han hälsade artigt och glatt med skarp tysk brytning.
Han pillade lite och tittade lite.
Tryckte bak på ryggen.
"Thet är inthe njürarnaa i-alla-fal!"
"Åfan!", tänkte jag.
-"Hür lång är dü?"
-"En å sjuttifyra typ"
-"Vad väger dü?"
-"*piiiip*" (nej, är inte redo att offentliggöra det för er)
-".... dü är für kårrt!"
Åh va jag skrattade!!!
Det var så härligt att han la fram det på det sätt han gjorde. Duktiga doktor som visste att det är en jävligt känslig fråga det här med vikt.
Duktiga tyska doktor!
-"Harr dü allthid varitt så här kårrt?"
-"Ne, jag var väl en å nitti innan graviditeten, men jag har visst krympit."
Då skrattade han.
Vi kom överens om att jag måste växa till mig lite efter jag fött.
Done deal!
Sen togs ultraljudsapparaten fram.
Gegg-gegg på magen och där var den.
Cystan.
Den hade visst vuxit nån liten centimeter till i diameter.
Skit.
Han kunde bara förklara mina smärtor med att det är äggstocken med tillhörande cysta som håller på att vrida sig.
Det får den inte göra!
Han funderade på att gå in och tömma den där och då, men ändrade sig.
Vi skulle avvakta tills det blev snuskigt olidligt istället.
Tack. (?)
Så nu sitter jag här på dag tre med ont ont.
Dock ej olidlig. Bara förbannat irreterande.
Har fått värktabletter i form av stolpiller. Tack för det!
Det blir ännu en dag av att göra ingenting och äta glass.
Glass är iof inte det sämsta.
Men...glass är inte bra om man ska växa på längden.
Skit.
Är nu i v.36.
Lilltjejen kan komma om alltifrån två till sex veckor.
Två veckor om jag fick bestämma!
Ååh va jag längtar efter min lilla tjej.
Ska bli så spännande att se vem hon är.
Vem hon blir.
Lilltjejen.
Och så längtar jag SÅ efter att gå.
Att promenixa.
Jag längtar efter att tappa graviditetsvikt-andthensome och köpa kläder.
Jag har inga kläder.
Känns piss.
Nu har ett par byxor gått sönder också.
Piss.
Ne, plopp-plopp ze baby och sen ska vederbörande gå, gå,. gå!!!
Yaay!
Superkvinnan.
Nu är jag tillbaka igen efter alldeles för lång break.
Äntligen är internet tillbaka.
Va beroende man är av detta världsomspunna nät va?
Känns tryggt att ha det tillbaka iallfall.
Flytt har gått bra och jag är faktiskt väldigt nöjd och glad över lägenhetsbytet.
Har faktiskt inte tänkt någonting på förra stället vilket jag trodde jag skulle göra. Hm...
Nä, här är det bra. Öppet, ljust, större.
Kissungarna mår fint. En av dem har redan(!) flyttat hemmifrån. Dom andra flyttar i nästa vecka.
Kommer sakna myset, men lyfter på hatten och giporna och säger tack för denna tid. Mornarna har inte varit allt för roliga.
Dessa krabater sätter igång runt 06.00 och det låter mer som om tjugo ardennerhästar tagit sig in i lägenheten och skenar vildt.
Då är det svårt att sova.
En sak till som gör det svårt att sova är graviditet.
Nu undrar jag er sak och detta är riktat till alla er som pratar om hur underbart det varit eller är att vara gravid.
Hur menar ni då!?!
Nu må jag ha varit lite olycksdrabbad i denna från helvetet sända graviditet men endel av dessa fenomen går vi ju alla igenom.
Vattenfyllda, hormonstinna, tunga, andfådda, svettiga, varma och spända vaggar vi omkring med sköra ljumskar och...förväntas tycka om det?
I helvete heller!!!
Jag AVSKYR att vara gravid.
Det är absolut inget för undertecknad. No Sir. Nepp. Nope. Icke!!
Och ni ska inte tro att det är lätt att erkänna detta för omgivningen eller ens för mig själv.
Jag känner mig jättedålig på att vara gravid. Värdelös. (Värdelöse Viktor)
Alla andra gravidisar (ja, ALLA) bara tar det med en klackis och biter ihop.
Duktiga barba-bollar. Starka.
Jag bara klagar och gråter.
Och så klagar jag lite till.
Skit.
Daniel klappar mig på håret, kysser min panna, -"Du är duktigast i hela världen älskling och snart är det här över."
Det är skönt att höra.
För, jag är duktig.
Jätteduktig.
Duktiga Robine!
Varför, varför, varför ger man inte varje mamma en medalj eller en plats i en historiebok.
Varför är det inte mer uppmärksammat vad vi går igenom?
Jag hade ingen aning om vad det innebär att vara gravid innan jag själv blev det och skäms nu lite för att jag inte rest mig upp när den gravida kvinnan får stå på bussen eller att jag inte låtit henne gå före mig i toalettkön.
Folk skryter om ditten och datten, pryl hit och pryl dit och tycker att män som drar bilar med tänderna är ba WOOW!
Va sjutton är det att skryta om?
Vi bygger ett barn inne i våra kroppar.
Vi bråkar med hormoner som får oss att agera och känna på ett sätt som är helt onaturligt för oss.
Vi har ont.
Vi har dåligt samvete för hur vi beter oss.
Vi förväntas jobba som vi gjort tidigare, detta SAMTIDIGT som vi bygger barn innuti oss. Varje sekund!
Vi svimmar på ICA, vaknar upp, borstar av dammet från mina knän och förtsätter bort mot mjölk, smör och ost.
Vi kräks de första tre månaderna. VARJE DAG!
Vårt skelett luckrar upp sig så vi inte kan gå, men gå gör vi iallafall. Det förväntas av oss!
Förstår ni min poäng? Behöver jag fortsätta?
Ett stort HURRA för alla kvinnor som gjort och gör detta!
Ni är... VI är fantastiska!
Och ni kvinnor som går igenom graviditeten själva.
Jag förstår inte hur ni fixar det och jag känner en enorm respekt för er!
Ni är Superkvinnor.
Jag har...tur antar jag.
Tur som lever ihop med en man som, i den mån han kan, satt sig in i hur det är att vara gravid och så agerar han utifrån det. Han är en klippa!
Det gör mig SÅ ARG att veta att det är så många kvinnor som går igenom sina gravidieter själva ÄVEN fast dom lever ihop med pappan till barnet.
På forumet jag är med i skrivs det alldeles för ofta om hur lite deras män gör.
Kvinnan är gravid men tar fortfarande hand om 90% av all hushållsgöra. Detta ihop med hämta barn på dagis och hålla minen uppe. Gud nåde dig kvinna om du gråter. Du måste vara stark!
Jävla skit!
Nä, mamman måste bli mer uppmärksammad.
Res en stor, STOR staty mitt i Stockholm stad. Eller i ALLA städer som en hyllning.
Ett monument till mammor över hela världen!
LÄNGE LEVE MAMMA!
Tack mamma för att du bar mig. Tack!
Avbrott pga flytt.
Flytten är nu gjord, men lååångt ifrån klar.
Allt som kan gå fel har gått fel.
Underbart!
Jag kommer inte ha tillgång till Internet på nästan två veckor men efter det så borde jag vara laddad med lyriskt ordsnusk.
Ses snart igen!
Kramar!
P.S: Magen och jag mår bra. Men svettas mängder! D.S.
Fan!
Här har jag setat och skrivit en låååång text innehållande komprimerad visdom och filosofiskt tänk om eget-ansvar, FRA och flytt.
Vad händer då?
Jo!
Jag gör som så att jag trycker på den lilla, lilla knappen på min datamus vänstra sida.
Ja, den lilla knappen som heter "Back". Som alltså skickar tillbaka mig en internetsida.
Den som kostar mig 35 minuters skriv och genialitet.
Kastar mitt huvud bakåt över ryggstödet, slår mig lite lätt i pannan med knutna nävar och svär förbannat, ihopbitet.
-"Fan!!!"
Så!
Nu har jag lämnat det bakom mig!
Det är faktiskt viktigt.
Att kunna lämna saker bakom sig alltså.
Väldigt många människor går och håller fast vid sin ilska, besvikenhet eller surighet.
Detta för att det är så svårt att släppa taget.
Det är pissvårt rent ut sagt.
Det finns beteenden hos människor, myndigheter, hyresvärdar, situationer etc som kan trigga dessa arga känslor och sen ligger känslan kvar. Länge.
Rent instinktivt dyker det upp. Irritationen. Ilskan. Bläét.
(Andas in djupt, bit ihop, håll andan, dra upp axlarna till öronen)
Likaså hos mig, men, jag har upptäkt en ganska cool grej.
Den makt vi människor besitter när det kommer till att kontrollera sina känslor.
Att det faktiskt är helt möjligt att stanna upp mitt i sitt inombordsfräsande och bara (lätta lite på axlarna)...faktiskt (lossa ditt bett)... släppa (släpp ut luften sakta, sakta)... taget.
Visst var det ganska skönt att slippa det hårda bettet va?
Det brukar jag tycka iallafall.
Men det tar emot.
Jag är fortfarande nybörjare inom ämnet och tycker att det kan vara supersvårt att släppa stolheten (det är mycket den det hela handlar om), och inte ge med mig.
Men när jag fixar det, på riktigt alltså, då blir jag riktigt stolt.
Och glad!!
Fruktansvärt glad blir jag när jag kommit över detta bajsberg av impulsiv bläighet och istället kan le mot kassörskan som varit otrevlig, eller inte behöva bry mig när torktumlaren inte har tumlat hela timman utan stannat efter 15 minuter och tvätten ligger ledsen och blöt.
Det känns skönt att inte behöva vara irreterad och arg när det faktiskt inte behövs.
Ibland behövs det dock.
Då är jag arg.
Mycket arg.
Men det går ioförsig över det med efter en stund...
Just idag är jag arg på våra nya hyresvärdar, SSM i Strängnäs.
Dom suger!
Dom tänker jag också vara arg på.
Utåt likväl som innåt!
Dom har från dag ett varit allt annat än tillmötesgående.
Målandet och färgen vi blev lovade kan vi inte längre få.
Tapeterna lika tråkiga som förut.
Piss.
Och behöver jag nämna ilskan... eller nej, nej.. inte ilskan... förvirringen.
Den absoluta.... apatin över detta varåt nya FRA-sverige?
Vad säger ni?
Här har ni en länk som jag är fräck nog att beordra er att kika in på: http://frapedia.se/wiki/Huvudsida
Pratade med en gammal vän idag.
Hon hade beställt en tröja på nätet.
FRA ÅT HELVETE, stod det på den.
Tycker att vi köper en sån allihopa: http://www.rikslarm.se/FRA/
Nu ska jag sussa gott.
Imorgon ska vi flytta.
Eller inte.
Det vet vi inte ännu.
Väntar på nyklarna till våran ännu inte färdigtapetserade lägenhet.
SSM va?
Piss...
