Romanen om...

"Mamma och jag."

Några av oss ser tillbaka på sin barndom och tänker jag vill göra annorlunda. Jag vill leva annorlunda.
Några ser tillbaka med sorg i bröstet. Vill aldrig tillbaka.
Några med nostalgisk myskänsla. Men inte mer.
Några av oss, däribland jag själv, ser tillbaka och vill tillbaka!
Jag växte upp som ett skilsmässobarn.
Något som varit negativt?
I don´t think so!
Jag ser tillbaka på min barndom med inget annat än kärlek, värme och trygghet i själen.
Mina barndomsminnen är fysiska till den grad att jag kan känna doften från det gamla skafferiet på Döbelnsgatan. Det där magiska skafferiet med litet fönster i som vätte ut mot vår lummiga kullerstensgård. Jag var så liten, bara fem år gammal, så att jag fick plats att klättra längst upp i skafferiet till en hylla som inte kunde nås för den vuxna kroppen.
Där gjorde jag plats för kudde, kastruller och glasburkar med div. födoämnen i. Detta ifall det plötsligt skulle bli krig och vi måste gömma oss(!).
Mitt barndomshem på Döbelnsgatan är ofta den plats jag ser tillbaka till.
Döbelnsgatan 31, två trappor över gården, Román.
Román Andresen.
Jag hade fortfarande min pappas efternamn.
Sen bara Román.
Döbelnsgatan. Kullersten och rabatter med sniglar i.
En tant som hette Siv som var vresig.
"-Skrik inte!!!", vrålade hon ut från sitt fönster sedan jag vrålat upp till mitt egna.
"-Maaaaammaaaaa!?!!"
Jag fortsatte skrika iallafall.
Sen blev jag vän med Siv och hon bjöd mig gärna på fika.
Damsugare. Men dom tyckte jag aldrig om.
Arnold hette en annan granne. Han var en medelålders singelsnubbe som jag brukade leka med.
Kan tyckas ovanligt för gemene man och det var det nog.
Men inte för mig.
Jag lekte med alla.
Vi spelade oftast yatzy.
Jag vann.
Sen lekte jag på vinden.
Där hade jag ännu en bunker.
Denna bunker var gjord utav gamla flyttkartonger och en skruttig madrass som någon gammal hyresgäst lämnat kvar.
Minns att jag hade serietidningar undanstoppade i min skyddsbunker. Lektyr inför stundande krigsdagar!
Jag var nog en typisk stockholmsunge. Vi hade inga gärsgårdar eller träd att klättra i. Nejnej.
Vi klättrade över murar och hustak istället! Någon hade fått reda på postmannens portkod, den som kunde öppna alla portar i hela kvarteret. Nu låg hela världen för våra fötter!
En dag klättrade vi in på en gård där man höll på med fasadrenovering. Det var helg och alltså inga byggarbetare där så vi tog tillfället i akt och lekte bland de stora gula glasfiberbalarna som stod uppradade mitt på asfalten...
En timme senare stod jag på mitt egna vardagsrumsgolv och skrek av smärta.
Jag hade ramlat in emellan två glasfiberbalar och min nakna kropp var full utav små små små glas-stickor.
Sen lärde jag mig också att akta mig för glasfiber!

Vad jag ser tillbaka på med största tacksamhet var att alla vuxna jag hade omkring mig var så glada jämt.
Glada. Unga. Friska.
Leka leka leka!
Vi lekte jämt!
Jag fick vara med. Jämt!
Brunnsviken. Hagaparken. Vasaparken. Kungsan. Vilda vanadis.
Lekalekaleka!
Mamma. Micke. Thomas. Mattias. Uffe. Kristian. Claes. Acka. Ola-spela-trummor.
Tack!
Tack för min barndom.

Mamma.
Älskade älskade mamma!
Tack för att jag fick vara barn ifred.
Tack för att jag fick vara barn ihop.
Tack för sång.
Tack för böcker.
Tack för skratt.
Tack för gråt.
Tack för din vilja att ha närmare till ja än till nej.
Vilket helvete du måste ha haft stundom.
Tack för att jag inte känna en del av ditt helvete!
Tack för din styrka.
Tack för din humor.
Tack!
Älskade älskade mamma.
Tack för kullerstensgårdar.
Tack för djupa fönsternischer.
Tack för taksängen.
Tack för råttan.
Tack för cykelturer och tack för Hägernäs!

Mamma, jag älskar dig!




Idag har jag setat och internet-fönstershoppat lägenheter.
Dom kostar fem miljoner, samtliga, och är vackra sekelskifteslägenheter med djupa fönsternischer och lummiga gårdar.
Dom ligger på södermalm, kungsholmen och i vasastan.
Åh va mitt hjärta längtar!
Längtar och suktar efter att bo bland äkta trägolv och kakelugnar.
Vill så gärna ge det till Lo.
Vill att hon ska få leva som en tvättäkta rännstensunge och skrubba knäna på grova gårdsmurar.
Vill att hon ska få känna den där dova doften av gammalt trapphus och jordigt skafferi.
I framtiden ska hon kunna det.
Det har jag bestämt.
Det har vi bestämt!
I framtiden är det Lo som står vid sin bänk, första dagen i skolan och som, när fröken frågar vad hon heter högt och säkert säger.
"-Lo-Döbelnsgatan-trettioett-två-trappor-över-gården-Román!"
Antagligen heter hon en annan gata.
Antagligen.
Möjligen heter hon också Maxe. Det är bara på papper hon heter bara Román.

En lägenhet, ett namn och många vänner rikare.

Adjö.