Romanen om...

Efter mitt tidigare inlägg Liv? så fick jag tipset av en vän att se filmen Revolutionary Road.
Jag skulle se den och begrunda.
Nu har jag sett den.
Och jag har begrundat.
Filmen var vacker.
Den var obehagligt sann.
Vackert sann.
Innerligt skrämmande.
Den visade den skrämmande verklighet som så många av oss lever i.
Som så många av oss dör med.
En berättelse om två människor vars vägar möts i en korsning gjord utav förhoppning och beundran.
Två människor med framtidsdrömmar och passionerade fantasier om livet.
Två människor som snart skulle bli gravida.
Som snart bodde i en typist förortsmiljö där det ena huset är det andra likt.
Där buskar, häckar, rosenbuskar och gator alltid står perfekta.
Där dom blir kvar.
Dom blir kvar och snart synes endast spår av den glöd de en gång haft.
Det olyckliga liv dom lever ger elaka utslag i deras relation.
Slag i luften.
Otrohet.
Skrik.
Tomma hot.
Tystnad.
Tystnad.
Jag vill inte berätta mer för jag tycker att ni ska se den här filmen ni också.
Nog för att början och en ganska lång bit in i filmen kan tyckas vara lite seg men det är absolut nödvändigt för att kunna känna det starka slutet. Absolut nödvändigt för det visar bara hur segt deras liv var i den trygga förorten.

Jag och Daniel såg den tillsammans.
"-Ser du dig och mig i dom?", frågade Daniel mitt i filmen.
"-Ja.", sa jag.
Jag ser oss.
Jag ser dom vi mycket väl kan bli i framtiden.
Kvävda av det som förväntas av oss skulle vår kärlek, vänskap och lust snart bli geggamojja.
Geggamojja utav missunsamhet. Elakhet. Bitterhet. Sorg. Ilska.
Ilska mot den andre.
Det finns så många där ute som lever sitt liv på halvgång. Alltid.
Jag har skrivit om det tidigare.
Om min Bitterfitta som språkade om rätten till sitt eget liv.
Rätten.
Att ta sig rätten.
Rätten till sitt eget liv.
Jag vill inte bli bitter.
Jag vill inte stå om femton år i köket skalandes på en potatis med tom blick och brusten själ.
Jag vill inte hata Daniel och knulla med en annan man bara för att i några minuter få känna mig levande.
Jag vill inte känna mig likgiltig när han knullar en annan kvinna.
Jag vill känna ilska.
Eller glädje.
Detta beroende på hur fria vi är då.
Då.
I framtiden.
I en annan stad.
Paris.

När filmen var slut satt vi tysta en stund i mörkret...
"-Jag vill aldrig hata dig Bine.", säger han stilla.
"-Jag vill inte hata dig heller Daniel."
Sen är vi tysta en stund till.
Han vänder sig mot mig.
Sen kysser vi varandra.
Som man gör på film.
I film där sann kärlek skildras.
I film där man lägger sina händer om den andres kinder under kyssens gång.
Mina ögon tårades och jag skrattade till omvartannat.
Jag skrattade av tacksamhet.
Tacksamhet och lycka.
Och lättnad.
Lättnad.
Lättnad.