Romanen om...

När ett barn är nyfött så är det brukligt att familj och vänner vallfärdar till ens hem för att spana in det nya lilla livet.
Det ska pillas och kännas och luktas och förundras.
Det ska ges presenter.
Guld, myrra och rökelse?
Kläder, leksak och nalle.
Någon gråter.
Någon skrattar.
Någon pratar oavbrutet om sina egna barn.
Någon påpekar att du gör fel.
Amma fel. Bära fel. Prata fel. Rapa fel.
Kärring. Hem med dig!
Några personer sitter runt dig som om du bar solen i dina armar. Och det gör du.
Dom lämnar inte din sida. Er sida.
Det är dom som går in i dig och ditt barn med empati och fysiska minnen.
-"Ta vara på den här tiden nu. Den kommer gå förbi snabbare än du kan tänka dig!", säger dom.
Och du pussar ditt bebisdoftande knyte på håret.
Alla går hem och du, ni sitter kvar i soffan eller sängen och fortsätter pillet i egen takt.
  En kvart senare är ditt barn åtta månader och du undrar vart tiden tog vägen.
För det är så det är.
-"Ta vara på tiden. Den är förbi snabbare än du tror."
Men jag förstod aldrig vad dom menade.
Hon skulle ju vara bebis i flera år.
Nu förstår jag.
Nu saknar jag.
Inte för att jag inte vill vakna till en Lo som liksom en bok ger mig nya kapitel varje dag.
Något nytt.
Varje dag.
Men jag önskar att jag kunde bläddra tillbaka några hundra sidor och få hålla min två veckor gamla bebis i famnen och känna hennes lilla lilla kropp uppkurad mot min axel.
Nog för att hon fortfarande kan ligga där.
Men det är inte samma sak.
Nu gaggar och blubbar hon med en vaken uppsyn.
Då låg hon och gnydde litet grann och kastade sitt lilla huvud fram och tillbaka.
Nu sträcker hon sig efter mina glasögon och skrattar när jag flänger med huvudet.
-"Nej. Nej. Nej!", säger jag och hon skrattar med hela ansiktet. Sen kastar hon sig efter dom igen.
Det är något magiskt med dom där små bollarna av barn.
Dom är i början av allt.
Alldeles pyttesmå med en kraftig doft av under.

I skrivande stund ligger Lo och sover.
Snart vaknar hon och ropar efter mig.
Jag brukar ställa mig i dörröppningen och bara titta på henne en stund innan jag går fram och tar upp henne.
Hon upphör aldrig att förvåna mig.
Upphör aldrig att få mig att le.
Hon står numera upp i sängen när jag kommer in och när hon ser mig så sträcker hon upp sin lilla hand i luften och gör små ovana vinkrörelser.
Jag vinkar tillbaka.
-"Hej."
Då lyser hon upp.
Jag smälter.
Sen tar jag upp henne och kramar henne länge.
Länge länge.
Jag blundar och vi reser tillbaka i tiden.
Tillbaka till soffan. Omgiven av presentpapper och gåvor.
Omgiven av osäkerhet, ovana, rädsla, kärlek och samtidigt absolut självförtroende.
När jag öppnar mina ögon igen känns kärleken som mest.
Som störst.
Idag.
Igår.
För alltid.





För alltid.