Romanen om...

Jag bor i en liten stad i en perfekt trerummare.
Jag har en gullig liten bakgård som är inringad av en vacker gammal stenmur med slingerväxter på.
I trädgården står ett litet plommonträd och en maffig rosenbuske som under sommaren dränker luften med sin varma doft. På framsidan av huset finns en stor gräsmatta som är perfekt för utomhuslekar av alla slag och en minut härifrån ligger en sagolund med stora trädkronor som skapar ett tak av grönska.
Jag lever i ett gott förhållande och har den mest fantastiska lilla dotter.
Jag har en bil. Combi med aircondition.
Jag har massor utav saker.
Endel nödvändiga.
Många överflödiga.
Många avundas nog min livssituation och tycker det låter underbart.
Och det är det nog, men jag behöver mer.
Jag vill ha ut mer av mitt liv.
Nu!
Jag vill att något ska hända.
Det har varit för lugnt.
För tråkigt.
För länge.
Jag har ingenting att berätta om min vardag.
Jag gottar mig i andras bloggar, mina vänners bloggar, tittar på deras foton.
Det låter så spännande.
Det låter så annorlunda.
Bilderna är av stor variation.
Olika ansikten.
Olika platser.
Mina foton föreställer samma personer. Alltid.
Det är jag. Lo. Daniel.
Det är mamma och min lillebror.
Nångång, lite då och då kanske jag fångat någon annan på bild men det sker väldigt sällan.
Förr hade jag också foton av olika slag.
Från olika platser och på olika personer.
Många personer.
Jag saknar det.

Jag vill inte bo i den här staden.
Jag vill inte ha en bil. Varken med eller utan aircondition.
Jag vill bo i en annan stad.
Med tunnelbana.
Min stad.
Mitt stockholm.
Jag vill bo i ett annat land.
Frankrike.
Ett underbart Paris.
Jag vill bo i ett långt-härifrån-land.
Ett varmt Thailand.
Jag vill sälja alla mina saker och börja om på nytt.
Jag vill sälja alla mina saker, köpa en folkabuss som är stor nog för tre, inreda den med stor säng och liten kokplatta.
Sen vill jag sätta mig i bilen och åka.
Vart?
Det vet jag inte.
Bort?
Ja, bort...
Jag?
Vi!
Tillsammans!

Stockholm, Malmö, Paris eller en liten strand i thailand, det spelar inte så stor roll jag vill bara inte leva här!
Som det ser ut nu ligger stockholm närmast i våra planer. Men inte ännu...
Är rädd för att det alltid ska vara men inte ännu...
Igår satt jag med en sovande Lo i famnen och jag viskade henne ett löfte.
Ett löfte om en annan stad. Ett löfte om ett badkar. Ett löfte om ett liv som är mer.

Jag menar inte att mitt liv är dåligt.
Det är bara inte så bra som det skulle kunna vara.