Romanen om...

En människa i min närhet har just drabbats av fnitter och pirr-sjukan.
Träffade denna person igår och det gjorde mig så lycklig att se personen så lycklig.
Lycklig.
Kär?
Nejdå, inte kär, det ville inte personen tro iallafall. Ha!
Hundra procent kär skulle jag vilja påstå.
Hundra procent befintligt fnitter och pirr.

Jag saknar fnitter och pirr.
Jag saknar den där första tiden när allt är ovisst.
När man inte kan låta bli varandra utan vill känna den andres kropp, hand, läppar etc. hela tiden.
När man plötsligt upptäcker att man kluddat ner ett helt A4 med den andres namn.
Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.Daniel.
Jag och Daniel har pratat om att vi ska gå på date.
Vi har ju aldrig gjort det.
Vi har ju känt varandra i snart tio år men bara varit ett par i tre av dem.
Inte för att det gjorde pirret mindre.
Nejnej.
Tvärtom!
Daniel är min stora gymnasiekärlek.
Den coolaste, snyggaste killen i världen.
Han som fick mig att ta tåg som orsakade otaliga förseningar till lektioner bara för att jag skulle få sitta och prata med honom tjugo minuter extra om dagen.
Han som retades med mig.
Andades mig i nacken.
Jag rös så jag fick ont i huden.
Det var en ständig spänning mellan oss. Även om den från hans sida mest var retsamt uphetsande.
Från min sida fanns en mix av total åtrå och fullständig kärlek.
Vi blev snabbt vänner.
Bästa vänner.
Det var Daniel jag ringde till när pojkvänner var elaka.
Dom jag var ihop med eftersom han alltid var upptagen.
Det var honom jag ringde till när jag kände mig ledsen.
Det var honom jag ville berätta alla mina glada grejer för.
Min bästa vän.
Min största kärlek.
Sen blev han min bästa tjejkompis största kärlek.
Det gjorde ont.
Jag kunde inte andas.
I flera veckor stod tiden still...

Sen började tiden rulla igen och efter ett par månader kunde vi alla umgås igen.
Resten är water under the bridge och vad som hände i vilken ordning är jag inte helt säker på.
Plötsligt levde vi ihop alla tre.
Bodde ihop.
Det var kul.
Sen var det inte kul mer.
Dom gjorde slut.
Hon flytta ut.
Året efter blev jag och han ett vi.
Jag kunde inte förstå att det var sant.
Jag fick min Daniel.
Jag kan än idag slås av ett shit när jag tänker tillbaka på vår historia.
Tänker tillbaka på sexton-, sjuttonåriga Bine som har fyllt två dagböcker med framtidsdrömmar, dikter och "idag satt jag i matan med Daniel"-info.
Gulliga jag.
När vi väl fick vara med varandra.
Tillät oss vara med varandra så var vi som magneter.
Inte en sekund utan varandra.
Inte ett andetag ifrån.
Älska älska älska.
Skratta skratta skratta.
Fnitter fnitter fnitter.

Jag saknar det ibland.
Fnitter och pirr är inte lika påtagligt längre och passionen har bytts ut mot trygghet.
Nog för att det vi har nu är tusen gånger stabilare än fnitter och pirr.
Men visst saknar jag det...