Romanen om...

I förrgår åkte vi och köpte en pryl till Lo.
Inte mer än rättvist, jag menar, har pappa fått en ny superdator och mamma fått en spejsad kamera så är det väl inte mer än rätt(!) att Loppan ska få sig a little some-some!?

A little some-some tog form av en sprillans sprojlans ny babysitter.
En mega-babysitter.
En sån med olika gunglägen, vibration, massa olika pling-plong melodier och lite klassiska verk.
Bland andra "Für Elise" som är Daniels favoritmelodi!
Mag-och-hjärt-ljud.
Undervattens-ljud.
Vattenfall.
Porlande vatten.
Droppande vatten.
Plötsligt är vi i den vackraste av djunglar och vi hör apor, papegojor och andra färggranna animalers ljud.
Magiskt!
Loppan älskar den.

Men det finns en fara med att äga en sån här apparat.
En fara som borde stå skriven i rött bland bruksanvisningens andra varningar.
"LÅT EJ BABYSITTERN BLI DITT BARNS TREDJE FÖRÄLDER!"
För jag känner det ju själv.
Redan efter två dagar käner jag hur väldigt praktisk den är.
Att babysittern, låt oss kalla den Bob, har en perfekt sving när den gungar min dotter fram och tillbaka, fram och tillbaka. Rytmiskt.
Mjukt.
"Hon har det bra hos Bob.", tänker jag och sätter mig och tittar på Angel(?) hela första säsongen i ett svep.
"Är du alldeles från vettet människa!?!"
Det kan du ju inte göra heller.
Ska du ändå bara sitta ner så ha för i helvete ditt barn hos dig.
Bob klarar sig.
Bob blir inte ledsen.
Men du kommer bli ledsen den dag ditt barn med stapplande steg går till Bob, sträcker sina små armar mot honom och formar sina små vackra läppar runt ordet "mamma".
Då blir du ledsen ditt pucko.
(paus)
Angel?
Serien är ju inte ens bra.
Angel.

Igår erkände jag högt att mitt förhållande till Lo blivit annorlunda sen vi slutade amma.
Vi kan inte amma.
Hon blir inte mätt och nu vägrar hon ta bröstet.
Jag har varit tuff.
Låtsats att jag inte blir ledsen när hon skriker, gråter och sparkar vid mitt bröst.
Nu är vår relation annorlunda.
Jag har varit rädd för vad det innebär.
Kännt att jag inte tar henne till mig lika mycket.
Men igår efter att jag vågat säga det ut högt så kom jag fram till, efter ett tag, att det kanske inte är så farligt?
Att det är självklart att vårat förhållande inte är det samma.
Och det är självklart att hon inte är hos mig lika mycket.
Jag ammar ju inte!
Jag är alltså inte viktigast!
Jag och Daniel är plötsligt likvärdiga för henne.
I samma stund som jag sörjer det lite grann så känns det också väldigt häftigt.
Sörjer att jag inte är viktigast, att jag inte i hemlighet får gotta mig i att hon behöver mig mer än honom.
Att jag inte får ha dom där mysiga amningsstunderna. Det sörjer jag!
Men jag jublar och sträcker stolt på mig för att jag får ingå i en helt ny slags familjetrio där mamma och pappa är lika behövda, lika viktiga, lika lika för Lo.
På alla sätt!
Efter att ha smakat på de fakto så känns det plötsligt helt rätt för oss att inte amma.
Helt rättvist.

Jag och Daniel är nu ännu lite mer jämlika.
Vi är ännu lite närmare målet.
Jämställt.
Jämlikt.
Olika lika.

...och nu en vagga.