En färgklick.
Min härliga dott.
Lo är nu mer än halvåret gammal.
Hon sitter. Hon skrattar. Hon kravlar sig fram.
Hon tror hon är ett monster.
"-Mwrrfrmbbbwrffs..."
Hon väcker mig på mornarna. Inte med ljud av arg-arg eller ledsen.
Nejnej.
Hon väcker mig på mornarna med monsterljud.
Hon ligger där i sin säng och tittar på mig mellan spjälorna.
Vi ligger alldeles säng i säng med varandra.
Så nära.
Där ligger hon och tittar på sin mamma. Det är jag.
Hon tycker kanske att jag ser lite tokig ut när jag sover.
Hon tycker antagligen att jag är tråkig annars skulle hon nog inte vara så mån om att väcka mig.
Mån om att väcka mig till monstertoner.
Jag vaknar till ljudet av Lo-monstret.
Jag ligger med ryggen mot henne och bara lyssnar en stund innan jag vänder mig om.
Det är ett roligt ljud och mina mornar börjar med ett leénde.
Jag vänder mig om och där mellan spjälorna väser min dott.
När jag säger god morgon så ler hon med hela ansiktet som om det var just det hon väntat på.
Då blir jag varm.
Så ligger vi och väser mot, till och för varandra en stund.
Sen går vi upp.
-"God morgon".
Kommentarer
Postat av: Sannamammamormorsanna
Jag saknar verkligen Loppans morranden. Jag saknar hennes puréglada ansikte som skrattar och fräser. Mycket saknar jag när hon somnat på min arm. Det är bara lite normal kärleksfrid som pulserar genom blodet och spränger ljudvallen. Precis under huden. Precis som det ska vara. Förresten saknar jag er alla tre. Och Blinken. Nu ska jag ut och snorigt möta våren i bokskogen med hundar. Ringer sen! Kram. Din mor.
Trackback
