Romanen om...

Här sitter... eller.. halv-sitter-står jag.
Här.
Utan bebis.
Ne, bebisen är kvar.
Försöket gick inte hela vägen fram. Fick känna av lite värkarbete vilket var skönt.
God smärta!
Tyvärr avtog det frammot kvällen.
Natten till fredagen vaknade jag av en låsning i ryggen.
Allt var dramatiskt.
Jag var rädd.
Har aldrig kännt liknande smärta.

Det blev ambulans in till sjukhuset.
Var inne vid 03.30.
Ambulanstjejerna var underbara. Mjuka. Snälla.
Barnmorskorna och läkarna var också snälla men ville inte ge mig bedövningsknark.
Misstänker att dom trodde att jag led av "vanligt" graviditetsryggont.
Kl....nångång dagefter kom en barnmorska och satte akupunktur.
Jag sa att det inte skulle fungera.
Inte för att jag inte tror på metoden, för det gör jag verkilgen. Jag tror bara kanske att det nödvändigtvis inte behöver vara rätt för just mig.
Nålar!?!
-"Vi gör ett försök!"
-"Okej.", sa jag.
Vid det här laget hade jag övervägt ryggmärgsbedövning tom.
Akupunkturen kunde ju inte vara värre än det och med den tanken som motivering gick jag med på behandligen.


Tio nålar senare.
Jag var rädd.
Jag var spänd.
Jag...satt...som på nålar? (humor)
Fick sitta i en halvtimma.
Jag och Daniel pratade tatueringar.
Ville INTE tänka på nålarna.
Usch.

Hursom... jag var klar. Barnmorska Anneli tog bort nålarna.
Jag kände mig spänd.
Rent fysiskt likväl som psykiskt.
Skulle det funka?
Det gjorde det inte.
Det blev värre.
Tjugo minuter senare skönk jag in i ännu en smärtshock.
Slemma, snora, grät, skakade.
Var rädd att mina tänder skulle gå sönder.
Läkare, barnmorska och Daniel höll mig och ledde min andning.
Det gick bra.
Men jävlar va rädd jag var. Igen.

Nu fick jag äntligen smärtstillande.
Starka piller.
Dom kicka in efter nån timme.
Skönt.
Jag hörde kvinnor föda barn i rummen runtomkring.
Jävlar vilka skrik!
Häftiga skrik.
Det låter som... ingenting annat än just kvinnor som föder.
Känder snopet dock... där ligger jag i riktig förlossningssal... med ryggont?
Snopet.
Skulle byta ut ryggontet mot deras smärta vilken sekund som helst!


Klockan närmade sig 21.00 fredag kväll.
Hade sovit 1,5 timme sen torsdag kl 06.30.
Jag var så trött, men vågade inte somna.
Kände mig så liten.
Så rädd.
Kraftlös.
Jag får inte somna, jag får inte somna.
Kan inte ha så ont igen.
Daniel bad mig.
-"Snälla älskade, du måste våga sova. Jag finns bredvid hela tiden. Jag vaktar dig"

Plötsligt vaknade jag.
Ha! Jag somnade.
45 minuter hade jag sovit.
Jag kände mig helt utvilad.
-"Jag lovar, det är sant. Jag behöver inte sova mer nu!"
Daniel trodde mig inte...
Han klappade mig över ansiktet och la sin hand för mina ögon.
-"Sch.. sov nu....", sa han med den där trygga, snälla, varma rösten.

...och så somnade jag.

Sov till halv sju, lördag morgon.
Skönt!
Tog mig till toaletten själv.
-"Independence!!!"

Frulle.
Somna om.
Vakna.
Toabesök...själv!
Somna igen.
Vaknade vid tiobläcket.
Barnmorskan som hjälpt mig under gårdagens smärkshock var tillbaka.
Jag tyckte mycket om henne.
Hon var... mjuk, hade snäll blick och luktade äldre dam, mormoderlig.
Hon blev glad av att se mig le.
Det sa hon till mig.
Jag log mer.

Vi ville hem.
-"Den här smärtan klarar jag av att ha hemma!"
Barnmorskan Anne tyckte det lät bra, klappade mig på benen och gav mig smärtstillande tabletter att ta med hem.
Tack!

Nu har jag sovit hemma och mår ännu bättre än igår.
Ingen bebis.
Och det är jag glad för.
Är inte alls kapabel till att föda barn med den här ryggen.
Ne... nu blir det till att vänta några dagar.
Några dagar.


Snälla?