Romanen om...

Innan jag kisat dagens första kis visste jag att Idag kommer bli en jobbig dag.
Hormonerna hade redan startat sitt bergochdalbanerace.
Upp. Ner. Upp. Ner.

Låg raklång i sängen en stund och tafsade på magen.
Den är rund.
Den är härlig.
God morgon lilla vän.

Utanför fönstret hängde himlen tung och grå.
Skit också, tänkte jag.
Blekfesen bacon.
Får bli brun en annan dag!

Smetade bort nattgucka ur ögonen och foglossnings-spurta in på toaletten för att kissa dagens första kiss.
Ljuvligt.

Satte mig och titta på film lagom till frukost, Happy Feet, den modiga lilla pingvinen.
Jag grät när han kläcktes, när pappan var orättvis, när det var sorgligt, lyckligt och tråkigt.
Däremellan skrattade jag.
Sen grät jag när filmen tog slut.

Plockade in disk i köket och grubblade lite över vad jag skulle göra av denna nya dag.
Ingenting.
Då grät jag lite till för att jag inte har ngt jobb att gå till, känner mig otillräcklig här hemma.

-Städa!!! DET kan jag göra. Huraaaa!!!

Innan jag visste ordet av så var det sådär fint som jag alltid vill att det ska vara.
Lägenheten var ren.
Det var inte jag.
Jag luktar mystiskt illa och vad den där oljiga fläcken på kinden består utav tänker jag inte ta reda på.

"Jag ska göra mig vacker tills Daniel kom hem."
Satte på glad salsamusik på högsta volym och som på kommando började mina höfter poppa i takt till det varma beatet.
Bra dag. Bra dag. Härliga dag!

Hoppade in i duschen. Rakade ben, armhålor och intimiteter.
Lät balsamet sitta i extra länge.
Vattnet var varmt, musiken gjorde mig hög. Min mage var stor och vacker. 

Tvagningen vart klar och jag smorde in mig med svag brun-utan-sol.
(Blekfesen bacon) 
Sminkade mig.
Det blev perfekt. Absolut perfekt! 
Håret?
P e r f e k t!

Satte på fina svarta klänningen.
Har inte kännt mig så snygg på flera månader!

Om tjugo minuter kommer Daniel hem.
För att fördriva tiden ytterligare så tog jag tag i det sista av tvätten, vek ihop den prydligt och la in i garderoben.
Så, där sprattlade jag runt och pysslade i sovrummet.
Musiken fortfarande på högsta volym... hörde inte att Daniel kom hem och gissa om jag blev skrämd när jag vände mig om och det plötsligt stod ngn där!?!

-"Du får inte göra sådär!!!!", skrek jag och så satte jag mig på sängen och började storgråta.

Grät i hundra år.
Daniel, som i sin värld "bara stått och beundrat sin älskades kropp på håll" stod chockad i dörröppningen och sade mjukt att det inte varit hans mening.
Mellan rinnande tårar och vettskrämt hjärta lyckas jag få fram ett stakande:
-"D-det för-för-förstår väl ja-hag meed. Jag blev bara s-s-så rä-ä-ä-ädd!"
Han satte sig hos mig och jag la huvudet i hans famn.
Å så blev det bättre.
Torkade tårarna.
Daniel satt och höll om mig.

Sen pruttade jag, vilket inte alls är ovanligt MEN FY FARAO!!
Den överaskade mig med sin stank och tidsnog ringlade den sig självklart även förbi Daniels luktorgan.
Vi satt lite som förstenade båda två och jag kämpade jävel för att låtsas att "äh, det gör la inget!"
Men, jag kunde inte hålla masken allt för länge.
Känslorna satt som ute på huden nu.
Mitt  "åh-va-jag-är-gullig-som-pruttar-så-ljudligt"-leénde sprack ooooch... där började jag gråta igen!


                                                       

--- Gråtpaus ---

Sen blev det bättre.
Och sämre.
Och bättre igen.
Sen kom jag på att jag gråtit bort allt smink!
Krokodiltårar.

Daniel var med mig hela tiden.
Klappade, älskade, förstod. 
Nu ligger jag nerborrad i kuddar och täcken och försöker febrilt gömma mig från sorgen.

Du är vacker, säger han.
Vad vet du om det, tänker jag och blir arg.
Slår mig fri från sängbestyr, marcherar in på toaletten och låser in mig.
Efter en stund hörs försiktiga knackningar från dörrens andra sida...

-"Älskling? Får jag komma in?

-Älskling? Är du okej?"

-"Nu kommer jag in..."

Han sätter sig hos mig på mitt trygga badrumsgolv och stryker mig över håret.
-"Kom nu så går vi ut", säger han.
Jag älskar honom och torkar bort vått ansikte,

Upp och ut och DÄR ÄR HON!! I HALLSPEGELN STÅR HON! FUL, RÖFLAMMIG, RUFSIG FRISYR OCH KLÄNNING PÅ SNÉ!
Inte alls sexig.
"Gråååååt!!"

Jag kastar mig in i sovrummet och ner i sängens mörka hålor.
Han vill inte att jag ska gömma mig för honom.
Han vill se mig?
Röflammig och ful.

Krampaktigt håller jag i täcket som hårt omsluter mitt ansikte.
Han drar från sitt håll och jag från mitt.
Efter ett tag blir dragkampen lite fånig tycker jag och VIPS!, så är jag för en stund tillbaka i verklighetens land där hormoner ligger lågt. Tiden står still och jag kan se mig själv utifrån.
Jag ser mig själv, eller... jag ser mamma i mig själv.
Jag är lika galen som hon!

Lika galen som hon den gången hon stående på alla fyra ihållandes köksmatta hoppade uppåner, uppåner från golvet skrikandes "JÄVLA HELVETES SKIT FAN! IDIOT IDIOT IDIOT!, efter att ha spillt ut sista mjölken till pannkakorna.
Eller, den gången hon stängde in sig själv i städskrubben för att hindra sig själv från att lappa till mig. (Det påstås att jag kunde vara rätt jobbig när jag var liten.) 

Jag ser mig själv låsa in mig på toaletten, sätta mig inne i duschen invirad i två meter duschdraperi och skrika av sorg för att... jag pruttat?
Det blir för mycket.
Mitt hjärtskärande gråt dalar över i skrattanfall.
Och som jag skrattar sen!
Att Daniel, som nu ovetandes sitter och tröstar någon som skrattar, gör det hela ÄNNU roligare.

-"Är...du glad nu?",  frågar en försiktigt undrande röst.
-"....B-AAAAAA HAHAHAHAHAHAHAH!!!!!!"
Sen skrattar jag i hundra år.




Behöver jag berätta att jag efter hundra år av skratt föll i gråt igen eller är det bara överflådig info?
Överflådig info!
Okej.

"Här råder ej vanliga sinneslag
Hon kastar och gormar och skriker.
Hon gråter, hon skrattar och sen är det lugnt
det är lugnt tills humöret sviker.

Här råder ej vanliga sinneslag
här råder hormonernas bana
Hon som var på ett visst sätt är nu på ett annat
en osäker rutschelkana.

Här råder ej vanliga sinneslag
graviditetens tappra mannar tar ton och tar tag
Här råder ej vanliga sinneslag.
En gravid kvinna tickar, ja ticka gör jag."

  Adjö.

Egentligen heter jag Robine.
Egentligen tar jag livet med en klackis, klagar lagom sällan, är "den självständiga kvinnan" och allra mest egentligen så brukar jag vara glad.

Men inte nuförtiden.
Nuförtiden heter jag Värdelöse Viktor.
Nu är jag mest ledsen. Mest trött. Klagar jämt. Kan inte göra något själv.
Varför det?
Jo, för jag har ont för i helvete!!!
Min svanskota går snart sönder.
Mina höfter gör ont, mina revben gör ont, min mage gör ont.
Det är inte bara ben och leder som värker!
Nejdå!  Jag har fått svamp!
Amenvässt! Svampjävlar i underlivet och det kliar så jag blir fullständigt galen.
Har aldrig haft svamp förut, men det ska väl till att komma nu.
Jag är ju ändå gravid!
Mina fötter gör ont för jag är missbildad, jag pronerar nämligen, dvs lutar innåt med fötterna.
Detta gör att hela mitt skelett blir knas och knäna kommer ta stryk med åren.
Därför har jag fått nya skor som ska göra ont.
Det gör dom också.
Bra!

Var hos doktorn förra måndagen för att kolla upp en cysta på sex dl. som så lägligt lagt sig i min äggstock.
Har tagit cellprov. Det är en s.k  snäll cysta, denne får bara inte växa mer är den redan gjort.
Därför får jag åka in på cystacheck var sjätte vecka.
Vi, (läs jag, mamma och Daniel) kommer till Mälarsjukhuset och får träffa den nya doktorn.
Vad hon sa var svårt att förstå för hon pratade otydligt PLUS(!!) att hon stammade så in i bomben!
Jag försökte hänga med i det hon sa men jag satt mest och fantiserade om hur Dr/patient-mötet mellan henne och Torsten Flinck skulle te sig.

Förutom att leka regisör så läste jag runt lite på Dr Tjockisförakts korkvägg.
Där fanns, bland annat krafs, en stor comic-strip som förställer en doktor som gör ett ultraljud på en mycket fet kvinna.
Kvinnan är så stor att den lilla doktorn fullkomligt drunknat i Fettokvinnans bröst som ringlat sig ner från britsen.
Det kändes inge kul.
Hon nämnde störande många gånger för mig hur mycket  jag skulle gå upp i vikt och hur stooor jag är nu.
Medveten som jag är så har jag redan pratat med både sjukgymnast, läkare och barnmorska om denna övervikt.
Dessa har varit rörande överens om att "-Visst skulle du må bättre om du gick ner i vikt", men att det skulle vara skadligt för mig nu tyckte ingen av dom.
Barnmorskan skratta till lite när jag frågade henne och sa "-Njae, farligt för dig eller fostret hade det inte varit förrens om ca 10-20 kg."
Hursom... hon babbla vidare... mumla vidare och jag fick veta att cystan inte vuxit ett dugg.
Det var ju toppen nyheter men Dr. Tjockisförakt gjorde mig så arg att jag gick därifrån mer ledsen än lättad.
 Förutom ledsamheten så fick jag även med mig ett sjukskrivningspapper.
Hon vill inte att jag ska röra mig mer än nödvändigt.
Det kändes bra att få det på papper.
"Du har ont på riktigt Robine!"
Absolut, det kändes bra, för nu behöver jag inte göra bedömningen själv längre.
Mitt alldeles nya jobb som jag var SÅ glad över att ha fått kan jag nu inte ta...
Varför?
Jo, för jag har ont!!!

Fan helvetes skit!!!
Varför, varför, varför skulle jag få så här ont för?
Jag kan inte göra någonting.
Jag kan inte gå i normalt tempo.
Tanter och farbröder svischar förbi mig på stan.
Jag kan inte för mitt liv sitta på hårda ytor utan måste ha med mig en kudde när vi åker till t.ex skateparken.
Jag kan inte knyta skorna, ta mig upp ur soffan eller komma ut ur bilen. Daniel får hjälpa mig.
När vi har tvätt tid så får Daniel bära ner tvättkorgen till stugan natten innan. Då kan jag tvätta.
Att bära ner denna själv är bara att glömma!
Jag tvättade igår. Mycket av tvätten hänger kvar där nere och jag ska hämta den idag.
Har haft hela dagen på mig men ännu inte gjort det.
Känns skit.
 (Det är jag som är Värdelöse Viktor.)
Jag kan inte låta bli att klandra mig själv för att min graviditet är så här.
Kan inte låta bli att tänka "OM" jag inte haft den här övervikten så kanske jag hade varit frisk?
Jag blir ledsen och Daniel tröstar.

Jag vet fan inte vad jag skulle ha gjort om jag inte haft Daniel!!?
Om det hade varit någon annan än han som var pappa till knodden och skulle agera stöttepelare?
Shit!! Blir rädd av bara tanken!
Nej, utan Daniel vette fan hur det här skulle ha gått!
Antagligen bra.
Jag hade trängt undan allt det jobbiga och tagit itu med det senare i livet på gråtkurs och kognitiv terapi!
Starka kvinna.

Med Daniel så behöver jag inte vara stark kvinna hela tiden.
Med Daniel så får jag plats att vara liten också.
Det är skönt.
Jag älskar honom.

Lägenheten ser ut som skit och disken står i travar.
Jag vill så gärna städa hela lägenheten och få den att glänsa, så som den brukar göra när jag städat på riktigt.
Jag vill, men det är inte värt det för jag vet hur ont jag kommer ha ikväll.
Det är inte värt det.

Jävla skit!!

Det är jag som är Värdelöse Viktor.
Hej.

Japp,  igår fick Nova fyra grabbar och två tjejor.
Tjejerna och en av pojkarna var vita och de tre andra pojkarna var mönstrade på varsitt sätt i bara mörka färger.
En av dessa pojkar, en prickig en var tyvärr död vid födseln och de andra två mörka ungarna hittade jag också döda. Dessa två hade iallafall fått navelsträngen avbiten och moderkakorna var uppätna, gissar att dom varit vid liv vid födseln. Var inte där då.
   Fråga: Är det vanligt att vita kattmammor "väljer bort" dom som ser annolunda ut eller var det en ren slump att det bara var de färgade som strök med? Hm.
Förlossningen gick bra. Hon tog hand om de tre första alldeles själv, jag låg och tittade på film (Amelie från Montmartre) bara två meter från henne och jag hörde inte ett ljud. Det var inte förrens Daniel kom hem som jag ens visste att hon hade fött...
"-Du älskling? Vi har kisseungar!", sa han från garderobens bottenfack.
"-Oj, oj!", sa jag och sen satt vi med och hejjade fram de sista tre.
Hon var tyst, koncentrerad och moderlig.
Jag anar att hon var lite tidig, två av de levande kissarna har mindre päls på ben och mage medans den tredje (som jag tror är den som ploppade först) är påpälsad och mycket större än sina syskon.
Hon kanske snattade åt sig all näring där inne? Hm...?
Nu går Nova omkring i lägenheten... hon passar på medans hennes tre små grisar sussar,



 "Novas tre små grisar."




Nu har duktiga Nova äntligen ploppat alltså och snart är det min tur.
    Snart... om 3,5 månad. 
Va fort tiden går!
Det var ju bara alldeles nyss som jag med trosorna vid anklarna, kiss på handen och giporna uppe vid öronen fick se det där magiska plusset.
Mitt och Daniels allra egna plus!
Daniel satt vid datorn när jag kom ut i vardagsrummet, jag smög mig upp bakifrån,  kramade om honom och viskade, eller försökte viska mellan mina fnitter, 
"-Du ska bli pappa!"  
Våta ögon, leende läppar och ett ihållande "Iiiiiiiihiiiiii...Iiihihihihi"

När "Iii:et" och "Hihi:et" hade lagt sig åkte vi och firade med sushi! 
Det var gott!


Det här var alltså fem månader sen.
Fem månader från idag har vårat plus kommit ut, i icke-plus form!
Ne, redan nu är det icke-plus-format.
Det, den... hon är i människo-format.

Vår lilla tjej!


"Här ses lilla BuddahBelly i alienformat, hela 18 veckor gammal."





Hejhopp från
Bine Buddah Bärare, Nova & De tre små grisarna.
 

Jag tror att dom flesta är bekanta med vårt nya stammishak här på internet?
Facebook.com.

Jag är en ibland dom.
En FB:are.

Det var väl för lite mindre än ett år sedan som jag skapade min egna sida där efter att en gammal barndomsvän som jag inte träffar så ofta övertalat mig!
"-Har du inte facebook? Men hallå ba?! Skapa en sida å lägg upp bilder på´rej så jag får se hur du ser ut nu din gamla råtta!!"
Sagt och gjort.

Det är ett kuligt ställe.
Via sidans sökmotor hittade jag supersnabbt massor av gamla vänner och klasskompisar.
Några som jag blev glad av att se för att dom såg glada ut!
Några som jag blev glad av att se för att jag verkade vara mycket gladare!

   "-HA!!! HAN HAR EN FINNE I PANNAN STOR SOM GLOBEN!!! HA! MISSLYCKANDE!! MOAHAHA!!!"
   "-ÅHÅÅÅÅ!! HON ÄR TUNNHÅRIG!! SNYGG-LISA HAR BLIVIT TUNNHÅÅÅRIG!! COOLA-KALLE SER UT SOM EN  
       TOALETTBORSTE!!! MOAHAHAHA!!!"

Ondska, ondska, skadeglädje.
Man får känna sånt. Mm, jag blev mobbad som liten tjej. Jag är arg på dom fortfarande.
Ska ta itu med ilskan någon gång. Inte idag.

Vart var vi?
Jo, på facebook.com.

Man hittar folk, man spanar bilder, man plockar på sig olika applikationer.
FunWall, SuperWall, Ninjatävling, Zombietävling-vem kan äta flest vänner?, Friends for sale- man köper sina vänner, Quizzshows, Test -man kan göra dem i oändlighet.
Jag har gjort dom flesta. Tydligen ser jag ut som Jennifer Love Hewitt "You just look like her!" stod det!
   Det skickas videos till en... videos som är roliga men också vidriga filmer.
Och LÄSKIGA filmer!
Jag fick en film på en gullig bebis skickad till mig .
Klickade play och där fick man se lilla bebisen gurglande, sovande. Gullig. Ganska tråkig filmsnutt men jag satt där och väntade på att det supergulliga skulle komma.
Det kom aldrig något gulligt, istället bröts tystnaden och väntan av ett isande kallt döds-skrik och gulliga bebisens ansikte förvreds till smaklöst, elakt, ont. FAN!! Va rädd jag blev!!!
Sen dess har jag inte tittat på videos på någon wall.
Jag vågar inte!

Dagligen får jag nya requests och inbjudningar att acceptera nya applikationer.
"Define me, Social Me, Characteristics, Most likely to..., Marrie me, sex me, kill me, Got love?, osv osv.
Detta är alltså olika applikationer där andra människor får säga vad dom tycker om mig.
På ens sida ligger också de små boxarna med resultaten...
Hur älskad ÄR jag egentligen?
Är jag giftemålsmaterial eller vill dom flesta bara knulla mig, eller DÖDA mig?!
Hur rolig är jag att umgås med?

Nu är ju det här bara facebook, men det stannar ju inte där!
Det är ju hela mediavärlden.
Utseende, karriär, pengar, lycka, sex!
Är det KONSTIGT att vi människor mår så dåligt som vi gör när vi hela tiden har osynliga jurysar (eget ord) runtom oss som mäter, väger och bedömmer?
STRESS!!!
Jag har ett behov av att bli bekräftad. Det erkänner jag.
-Daniel, bekräfta mig., säger jag ibland. Då ler Daniel och hasar sig bort till mig. Pussar mig i pannan och säger något fint. Sen...mår jag bra?
Mm, i en stund. Sen vill jag bli bekräftad igen.


Varför har vi detta behov av att veta vad folk tycker om oss?
Är vi så tappade i oss själva att vi vill att andra ska berätta för oss vilka vi är?


Det är jag som är Robine.
En moderlig, karismatiskt glädjespridare tjej som är gul(?).
En katolsk skolflicka i sängen, annars Carrie Bradshaw i Sex & the City.
Fem personer vill gifta sig med mig, tre vill ligga med mig, än sålänge får jag ingen på mördartankar.
Jag fick 37 poäng på Dr Phils test vad det nu betyder och jag är lika rolig som ett snigelspår!

Hej!

-Välkommen Robine till 2000-talet och fenomenet blogg.
-Tack käre blogg!



Jag vet faktiskt inte varför jag inte börjat blogga tidigare.
Jag tycker ju om att skriva.
Och jag tycker om att tycka!

Jag tycker nästan hela tiden.
Ibland blir det för jobbigt för jag kan liksom komma på mig själv med att jag ska vara viktig och tycka så fort chansen är given. Nu har jag gått omkring och tyckt massa saker i flera år.
Detta har resulterat i färre vänner.
Jag hade en miljon.
Nu har jag fyra.

Alla goda ting är tre säger dom!
Det tycker inte jag!


Att helt plötsligt börja tycka egna saker, tänka egna tankar är skönt.
Det börjar för dom flesta i tonåren. När man går från gulligt barn till skitig tonåring!
Jag gjorde inte det då. I tonåren alltså.
Nee.. jag skrev mitt självständighetspapper i typus 19-20 årsåldern.
Mammas ord var inte längre mina ord.
Jag hade skaffat egna ord. Detta gillades inte!
Sen dess har jag och mamma bråkat.
Mycket.
Vi löser det alltid, men vi bråkar.
Jag tycker att det är tråkigt!
Men antagligen också väldigt nödvändigt.

Problemet ligger nog i att vi är så väldigt lika.
Vi är båda barn av tyckande sort!

Mamma har sällan vänner på jobbet.
Inte jag heller.
Mamma har sällan många vänner.
Inte jag heller.
Mamma gömmer sig inte.
Inte jag heller.

Mamma pratar högt.
Jag med.
Mamma står med båda fötterna i marken när hon pratar.
Jag med.
Mamma tycker.
Jag med.


Jag förlorade mitt förra jobb för att jag hade åsikter!
Jobbade tillfälligt inom äldrevården och jag kunde inte acceptera hur denna ordinarie personal
behandlade de boende. Det är vidrigt!
Jag pratade med dom om det. Jag höll god ton men jag lät dom veta vart jag står.
-Nej! Jag tycker inte vi ska skyffla in maten i munnen på dom!
-Nej! Jag tycker inte att det är viktigare att torka ett matsalsbord än att trösta en rädd gammal dam!
-Nej! Det är INTE okej att sitta och snacka skit om den gamla tanten och speciellt inte när hon hör!

Sveriges kommunala äldreomsorg är läskig!
Jag har arbetat  på tre oilka ställen och det är lika läbbit överallt!
ALDRIG att min familj ska behöva hamna där!!!

Mer om Äldrevården i ett annat inlägg. Så!



Väder idag; molnigt med skymtande solighet och måttlig vind. Typ!

Nu är jag också bloggifierad!

HejHopp!