Loppans fifteen minutes of fame.
Robine Roman, 24, fick lägga ett -e till sitt förnamn för att myndigheterna skulle vara nöjda. Nu har hon döpt sitt barn till Lo, ett namn som också kan bäras av både män och kvinnor. Foto: Per Björn
Hela artikeln går att läsa här!
Konsten, drömmen.
Lotsades fram i blogghavet igår. Den ena bloggen pekade mot en annan, ni vet så där som det är.
Bland andra hittade jag den här konstbloggen. Satans va duktig hon är!
Nog för att jag själv fillidutt-tecknar lite då och då och otroligt sällan händer det att jag lyckas med något lite mer seriöst men den här tjejen... Wow!
Natten har varit halvt sömnlös.
Delade täcke med Daniel då mitt täcke fortfarande var lite blött från tvätten.
Antagligen måste jag varit rädd för att behöva frysa för jag drömde in det här satans täcket i drömmarna och låg där i mellanvärlden, ni vet där dröm och verklighet går ihop.
Inatt drömde jag om gamla vänner, gamla ovänner. Pappa, Lo, min kamera som, i drömmen, gått sönder.
Jag gillar att drömma och allt som oftast får jag hälsa på en en riktigt skum värld.
Vissa mornar när jag vaknar är det första jag gör att rabbla upp mina drömmar för Daniel.
Lite luddigt som det ofta är men ändå ganska detaljerat.
När jag är klar skakar han på huvudet.
"-Du är knäpp Bine..."
Knäpp eller inte men jag trivs i mina världar!
Nu en tavla jag gjorde till mamma till hennes fyrtiosjätte födelsedag förra året när jag var gravid.
Tiden, havet, då och nu.
Tiden är mitt hav.
Den är alltid där.
Vissa dagar står det helt stilla.
Detta tycks ibland vara fridfullt, skönt.
Andra dagar är det dödligt tråkigt och visset.
Endel dagar går där små vågor, långsamt och förnöjsamt framåt.
Sen finns där stormiga, fartfyllda vågor.
Havet kastas hitom ditom.
Havet dansar snabbt, vilt.
Numera är mitt hav sällan stormigt.
Det mest går.
Kittlande vågor.
Roliga vågor.
Pirrande vågor.
Sensuella vågor.
Ett påtagligt lugn.
Härligt lugn.
Läsa-bok lugn.
Jag läser om mitt liv.
Förr fanns inget läsa-bok lugn inte!
Då var det fart nästan alltid.
Då och då kom starka virvlar.
Några ville jag inte styra undan från. Goda äventyr.
Några kunde jag inte styra bort från. Dom för starka och jag för svag.
Riven av koraller och halvt döende från saltvattnets kallsupar men jag klarade mig alltid ur dom.
Klarar mig alltid ur dom.
Ärr från korallsår pryder min kropp och då och då kräks jag upp lite saltvatten som en reminder, en piska om att jag valde fel väg.
Lid din jävel!
Finns saker jag valt att göra.
Vägar jag valde att ta.
Några av mina val visade sig så fel att dom redan timmen efter slog tillbaka med sån kraft att jag var däckad i flera år.
Känner fortfarande av smällen.
Några av mina val lämnade mig med skam och ledsamhet.
Självvalt utesluten.
Jag kan inte hjälpa att tänka, som man oftast gör:
Undrar hur allt varit om jag handlat annorlunda?
Ofta tänker jag på det fantastiska gäng jag var del i under ett par år.
Kollektivet.
Ni som var där vet vad jag pratar om. Många av er lever fortfarande i det.
Ni som inte var där får helt enkelt lita på mitt ord.
Kollektivet var livet!
Jag följer fortfarande några av medlemmarnas resa genom att titta på deras, era, bilder på det världsomspunna facebook.
Jag tittar och tar in.
Känner glädje.
Tänker tillbaka.
Känner saknad.
Undrar hur det varit om allt blivit annorlunda.
Nu hampade det sig så att jag valde en annan väg där jag också haft otroligt kul men minnet av min period i kollektivet kommer föralltid leva kvar i mig och det minnet är fullt av kärlek, frihet och glädje.
Tack alla ni!
Idag åker jag familjejolle på mitt hav.
Med kärlek i seglen och med tryggheten som ankare.
I fören sitter Lo.
I aktern jag och Daniel.
Dom är min vind.
Tiden mitt hav.
Dom är min vind.
Tiden mitt hav.
Och jag fortsätter läsa min bok...
Dagens mobbare.
Obligatorisk mobbing.
Elever mot elever.
Lärare mot lärare.
Lärare mot elever?
Det är så det ser ut runt om i hela världen och det gör mig så ledsen.
Idag är jag en tjugofyraårig mamma med en aning skinn på näsan men när jag var liten fanns där inget skinn alls.
Än idag minns jag tydligt den där isande känslan av utanförskap.
Att jag inte riktigt var önskad.
Att dom helst av allt inte ville ha mig där.
Jag minns att den värsta killen i klassen alltid slog till mig när han passerade min bänk.
Jag minns att dom värsta tjejerna ställde sig i cirkel på skolgården, i den cirkeln fick jag inte komma in.
Jo. Ibland fick jag faktiskt komma in men det var alltid på deras villkor.
Mest av allt minns jag dom gånger jag fick vara med och leka kurragömma eller burken uppe på granngården där en av tjejerna från klassen bodde. Det var min tur att räkna.
"-Nu kommer jag!"
Jag letade i evigheter.
Bakom lekboden.
Nere på min gård.
Trapphuset?
Under balkongerna.
På nästa gård?
Tills jag tröttnade.
Då gick jag hem.
Det känns så nära.
Jag sitter vid mitt skrivbord och snurrar lite fram och tillbaka på stolen.
Jag är åtta år.
Leker att jag är glad.
Jag är tio år.
Leker att jag är oberörd, jag kämpar för att inte ta åt mig.
Men inom mig är jag jätteledsen.
Jättesviken.
Dagen efter får jag veta att mina kamrater gått hem till tjejen från klassen.
Det sorgliga är att barnen som gjorde det här inte minns det idag.
Men jag kommer bära det med mig jämt.
Tjugofyra år till trots men ledsamheten försvinner aldrig.
Dagens mobbare är inte lika subtila med sina elekheter.
Nejnej.
Och dom är helle rinte barn som inte vet bättre.
Dagens mobbare sitter på TV-jobb och får betalt.
Såg fem minuter av SVT:s nya satsning Grillad.
Vad är det här för något?
Och från SVT?!
Endel människor menar på att denna mobbing ändå är rätt lindrig och att man måste bjuda till lite.
B J U D A T I L L L I T E!?
Förstår inte SVT:s ledning att dom genom att sätta upp det här som underhållning får folk att börja fila på sina egna grillningar som sedan kommer avfyras hitom ditom och på vissa ställen kommer det garanterat ske rejäla skottskador.
Några av dessa skador kan med tiden bli dödliga.
Nog för att vi lever i den ironiska och sarkastiska generationen och de flesta av oss har växt upp med galghumor som den enda humorn. Men att sätta upp ett program som likagärna kunde heta "Mobbing" det är utom mitt förstånd.
Jag säger nej och det hoppas jag att du också gör.
Nej till mobbning.
Nej till missriktade elakheter.
Nej.
Nej.
Nej!
Vill inte tillhöra en värld där barn i alla åldrar tar sitt liv på grund av mobbing men det gör jag...
SJÄLVMORD BLAND UNGA
* I Sverige begår en tonåring generellt sett självmord en gång i veckan. Övervägande del är pojkar. Flickor gör oftare självmordsförsök än pojkar.
* Antalet självmord har de senaste decennierna minskat i gruppen ungdomar, 15-24 år.
* Det har visat sig lättare att påverka flickors självmordsbeteende än pojkars.
* I en enkätstudie bland högstadie- och gymnasieskolor i Stockholm angav 31 procent av pojkarna och 37 procent av flickorna att de haft självmordstankar under det året.
* I samma studie angav 3 procent av pojkarna och fem procent av flickorna att de gjort ett självmordsförsök under året.
* I en enkätstudie i Södertälje trodde eleverna i två gymnasieskolor att mobbning var den vanligaste orsaken till självmord bland ungdomar.
UPPMÄRKSAMMADE FALL
* Måns, Lerum. Efter sex år av konstant mobbning begick den 13-årige Måns självmord i april 2005. Skolverket kritiserade kommunen hårt.
* Michaela, Stockholm. Hon hade mobbats från första klass. I april 2003 orkade fjortonåriga Michaela inte mer. Skolverket var mycket kritiskt mot skolan.
* Emil, Sollefteå. Sista året på gymnasiet blev ett helvete för nittonåringen. Han begick självmord i december 2003. Skolverket kritiserade efteråt skolan på flera punkter.
DEN RÄTTSLIGA SIDAN
* Eleven Johanna Rosenqvist anmälde Grums kommun för att inte ha gjort tillräckligt när hon mobbades i skolan. Tingsrätten tilldömde henne skadestånd. Men i Högsta domstolen förlorade hon.
* Lagändring
I april 2006 trädde en ny lag i kraft.
Det blev lättare för mobbade, diskriminerade eller kränkta elever att få skadestånd från kommuner eller friskolor.
Bevisbördan ligger nu på skolan som måste bevisa att man gjort allt för att förhindra kränkningar.
En färgklick.
Min härliga dott.
Lo är nu mer än halvåret gammal.
Hon sitter. Hon skrattar. Hon kravlar sig fram.
Hon tror hon är ett monster.
"-Mwrrfrmbbbwrffs..."
Hon väcker mig på mornarna. Inte med ljud av arg-arg eller ledsen.
Nejnej.
Hon väcker mig på mornarna med monsterljud.
Hon ligger där i sin säng och tittar på mig mellan spjälorna.
Vi ligger alldeles säng i säng med varandra.
Så nära.
Där ligger hon och tittar på sin mamma. Det är jag.
Hon tycker kanske att jag ser lite tokig ut när jag sover.
Hon tycker antagligen att jag är tråkig annars skulle hon nog inte vara så mån om att väcka mig.
Mån om att väcka mig till monstertoner.
Jag vaknar till ljudet av Lo-monstret.
Jag ligger med ryggen mot henne och bara lyssnar en stund innan jag vänder mig om.
Det är ett roligt ljud och mina mornar börjar med ett leénde.
Jag vänder mig om och där mellan spjälorna väser min dott.
När jag säger god morgon så ler hon med hela ansiktet som om det var just det hon väntat på.
Då blir jag varm.
Så ligger vi och väser mot, till och för varandra en stund.
Sen går vi upp.
-"God morgon".
Kjolen.
Det är något jag undrar över och det handlar om min lilla dott och mina val av hennes outfits.
Ja, för änsålänge så är det ju jag och pappsen hennes som gör dom besluten.
Under graviditeten så var vi övertydliga med att folk inte fick ge oss rosa fluff-fluff och tyll-tyll (vi visste att hon var en tjej). Ne, vi ville inhandla dom rosa grejerna själva för att inte sen stå där mned en garderob med bara rosa prylar. Det var meningen att hon skulle ha alla olika färger, självklart rosa också! Detta resultrade i att släkt och vänner var något rädda för att köpa presenter till den nykläckta lilla flickan.
-"Ä-är den o-okej?", kunde present-personen fråga som rädd för sitt liv.
Det tyckte vi (läs jag och Daniel) var lustigt!
Vi har även fått nån liten klänning och några små kjolar och det är här min undran ligger... Varför tar det emot så att sätta på henne en kjol/klänning? Är det för att jag är för inne i mina anti-aktioner? Är det för att det känns väldigt otympligt at sätta på ett litet spädbarn en kjol/klänning som åker upp i armhålorna stup i kvarten? Eller kan det helt enkelt vara så att hon bara inte passar i det? Givetvis vill jag inte ta ifrån henne några plagg likväl som färger m-men.. det känns bara fel! Och rosa... det passar hon bara inte i. Det är inte inbillning. Det är fakta! Hon gör sig utmärkt i blått och grönt och mörkare färger. Jordnära färger. Härliga färger. Varför känner jag mig då ibland som en bov?
Igår var vi på vår första föräldragruppsträff uppe på öppna förskolan. Loppan hade jeans och blårandig body.
Fröken trodde hon var en pojke. Det tror alla hela tiden! För några veckor sedan köpte jag en kanonrosa mössa till Lo.
En sån där som går ner i nacken och halsen. Tänkte att det helt enkelt var dags för henne att göra sig bekant med den färgen. Hon brydde sig föga. Såklart! Däremot så visste nu hela stan att det var en liten tjej jag hade i vagnen. Det kändes olustigt! Bara för att hon hade rosa... Men jag är inte bättre själv. Jag har kallat henne "grabben" och "killen" flera gånger. Vi är så inlärda i att mörka dulla färger är för grabbsen och dom färgglada, mjuka färgerna är för tjejorna. Läbbigt!
Häromdan frågade en vän om Lo ville ärva hennes sons urvuxna kläder OM jag var okej med att dom var blåa!!
Att jag inte lärt mig ännu, men jag blir lika chockad varje gång.
Jag går liksom omkring i tron om att alla nu i vårat 2000-tal ska tänka mer banbrytande men icke...
Nu ligger Lo på min vänstra arm och sover.
Hon är underbar.
Härlig.
Hennes kjol har korvat sig och åkt upp i armhålorna för fyrtiofjärde gången idag.
När hon vaknar åker kjolen av. Otymplig och jävlig!
Vill hon ha kjol när hon blir större,så får hon bestämma det själv.
Framtillsdess blir det bodysuits och andra tympliga spädbarnsvänliga plagg.
Bobson flyttar tillbaka!
Romanen Bobson flyttar tillbaka till trygga kvarter. Trygga bloggkvarter.
Har huserat på aftonbladet men den bloggen syntes bli kortlivad.
Saker och ting var inte som det skulle.
Färgerna olika, sidan inte likadan och som resultat till detta sjönk ovilja att skriva över mig.
Nu är jag tillbaka och ska försöka boosta upp lite skrivarglöd och tid.
Min mamma är här och hälsar på och i lördags var hennes bästa vän Lotta här hos oss för att fira mamma som fyllde 47 år. Förutom att Lotta kom och bidrog med sig själv vilket bara det är en ynnest och ett hurra så berättade hon något som gjorde mig meget glad och otroligt smickrad. Hennes son Jim, en av mina äldsta vänner, hade nämligen stött ihop med en, till honom, gammal vän och dessa tu hade snart halkat in i bloggosfärsamtal. Vilka läser du?, ungefär.
Då svarar denna gamla kompis. "-Jag läser bara en blogg. bobsons.blogg.se. Vi läser den hela klassen!"
"-Men det är ju min kompis!", utbrister Jim lite shockad och lite stolt.
"-Men det är ju jag!!", utbrast jag ännu mer shockad och otroligt smickrad!
Så, tack alla ni som läser min blogg och ännu mer tack till den där speciella klassen på Globala gymnasiet som fick mig att återuppliva Romanen om...
Tack!
