Tiden, havet, då och nu.
Tiden är mitt hav.
Den är alltid där.
Vissa dagar står det helt stilla.
Detta tycks ibland vara fridfullt, skönt.
Andra dagar är det dödligt tråkigt och visset.
Endel dagar går där små vågor, långsamt och förnöjsamt framåt.
Sen finns där stormiga, fartfyllda vågor.
Havet kastas hitom ditom.
Havet dansar snabbt, vilt.
Numera är mitt hav sällan stormigt.
Det mest går.
Kittlande vågor.
Roliga vågor.
Pirrande vågor.
Sensuella vågor.
Ett påtagligt lugn.
Härligt lugn.
Läsa-bok lugn.
Jag läser om mitt liv.
Förr fanns inget läsa-bok lugn inte!
Då var det fart nästan alltid.
Då och då kom starka virvlar.
Några ville jag inte styra undan från. Goda äventyr.
Några kunde jag inte styra bort från. Dom för starka och jag för svag.
Riven av koraller och halvt döende från saltvattnets kallsupar men jag klarade mig alltid ur dom.
Klarar mig alltid ur dom.
Ärr från korallsår pryder min kropp och då och då kräks jag upp lite saltvatten som en reminder, en piska om att jag valde fel väg.
Lid din jävel!
Finns saker jag valt att göra.
Vägar jag valde att ta.
Några av mina val visade sig så fel att dom redan timmen efter slog tillbaka med sån kraft att jag var däckad i flera år.
Känner fortfarande av smällen.
Några av mina val lämnade mig med skam och ledsamhet.
Självvalt utesluten.
Jag kan inte hjälpa att tänka, som man oftast gör:
Undrar hur allt varit om jag handlat annorlunda?
Ofta tänker jag på det fantastiska gäng jag var del i under ett par år.
Kollektivet.
Ni som var där vet vad jag pratar om. Många av er lever fortfarande i det.
Ni som inte var där får helt enkelt lita på mitt ord.
Kollektivet var livet!
Jag följer fortfarande några av medlemmarnas resa genom att titta på deras, era, bilder på det världsomspunna facebook.
Jag tittar och tar in.
Känner glädje.
Tänker tillbaka.
Känner saknad.
Undrar hur det varit om allt blivit annorlunda.
Nu hampade det sig så att jag valde en annan väg där jag också haft otroligt kul men minnet av min period i kollektivet kommer föralltid leva kvar i mig och det minnet är fullt av kärlek, frihet och glädje.
Tack alla ni!
Idag åker jag familjejolle på mitt hav.
Med kärlek i seglen och med tryggheten som ankare.
I fören sitter Lo.
I aktern jag och Daniel.
Dom är min vind.
Tiden mitt hav.
Dom är min vind.
Tiden mitt hav.
Och jag fortsätter läsa min bok...
fina fina, vad vackert du skriver... puss och kärlek
(Jag tjuvkikar också på allas bilder för att följa:)
Du har en fin blogg, som jag tjuvläser för att hänga med vad som händer...
Älskade Bine. Kollektivet VAR livet, men jösses vad bra vi har det nu! :) Saknar dig.
Skulle inte en kollektivetdejt snart vara på sin plats?
Jag står i en dörröppning. Albert Einstein säger att tiden är en illusion. Det är en vanföreställning att nuet är skiljt från ett förflutet och en framtid som existerar helt utan egentliga belägg. Därför står jag i en dörröppning. Samtidigt som jag skriver detta parallellt tjugo abstrakta år runt omkring. Det är för att tiden är relativ i förhållande till vad som har händer i rummet och händelsens hastighet och materia. Därför står jag i rummet med Elvin. Jag står i Einsteins rumtid. Den känns i hela min kropp. Tiden kröker sig runt våra kroppar så att vi blir ett. Alltid är ett.
Elvin och jag i rummet.
Hans korta liv och hans långa död.
Hans långa liv och hans långa död.
Vi är inuti ytan av verklighet.
Verkligheten är ett abstraktionshav.
Man säger att tiden går men i själva verket förflyter den inte överhuvudtaget och i synnerhet rör den sig inte alltid på samma sätt.
Det beror på händelsens art och de psykologiska omständigheterna.
Tiden utvidgas runt den händelse den utgår från.
Allt är. Det är vetenskapen överens om.
Men ingen har en aning om vad detta betyder.
(utdrag ur en kommande roman av din mor)
Mamma: Verkligheten ÄR ett abstraktionshav! Det skriver jag under på. Även jag har seglat in på orörda vatten. Jag är inte säker på om det är tryggt ännu. Det är stormigt, svårt och blött. Det är en sanningsns plats och det gör ont, och jag tittar bara ibland.
Är romanen i kommande form nu? Spännande!
Kanske läser jag den?
Vad tror du?
Nu luktar det bajs.
Blöjtajm.
Kärlek från dotern!
Beardott: Jag tycker ABSOLUT att en kollektivdejt skulle vara på sin plats. Det skulle vara riktigt kul! Jag längtar också. Varför ses vi aldrig? Jag vet... för vi har barn och bor hundra mil från varandra och har inte tid att tjafsa. Dessutom är ju tiden ett hav och att två små båtar på ett stormande hav ska hitta fram till varandra är en stor chansning... förstod du?
Inte jag.
KRAM!
