Romanen om...

Ingen människa kan ha undgått Michael Jacksons fullkomliga kärlek för barn.
Några av er väljer att se det för vad han blivit anklagad för.
En sjuk kärlek.
En sexuell kärlek.
Vi har alla våra egna tankar och tycken om det.
Personligen tror jag inte att han någonsin skulle kränka ett barn.
Ingen av oss vet sanningen så varför dömma?

Jag vill att ni lyssnar på det tal han håller här.
Även om det är så att du inte tycker om honom.
Även om du hatar honom.
Lyssna till hans ord för han talar om något vi alla har gemensamt...

"If you really want to get to know me, listen to my song Childhood..."
Säger Michael i en intervju efter att ha fått frågan "Vad skulle du vilja säga till dina fans?".

Lyssna.
Ta in.
Och försök förstå...

Den tjugofemte juni tvåtusennio dog en av genom tidernas störste artist.
Han som kom att kallas The king of pop.
Han med handsken.
Han med hatten.
Smooth Criminal.
Dirty Diana.
Black or White.
Thriller.
Bad.
Man in the mirror.
Human nature.
Beat it.
Listan är oändlig.
För mig var han den störste. Utan tvekan. Och jag sörjer hans bortgång något enormt.
Michael Jackson är min glada barndom.
Jag, Daniella och Jonah brukade klä oss i våra föräldrars skinnjackor, dra på Jam på högsta volym och korriografera danser.
Han är min kärlekskranaka tonårsperiod.
I just can´t stop loving you. You are not alone. They way you make me feel.
Jag kunde sitta i timmar varje dag framför nån inspelad musikvideo eller koncert. Playa. Pausa. Spola. Spela.
Allt för att lära mig dansen till hans låtar.
Han var min drömperson.
Min "Om-du-fick-träffa-vem-som-helst-vem-skulle-det-vara-då"-person.

De senaste två dagarna har kännts konstiga.
Blev lite överumplad över hur mycket hans död faktiskt påverkat mig.
Jag har gråtit. Massor. Länge.
Ibland får jag för mig att han inte alls är död. Utan bara borta. En liten stund.
Det är förvirrande med döden.
Men någonstans i den här rivande sorgen då känner jag en lättnad.
Det kan inte ha varit lätt att vara Michael Jackson, tänker jag.
Tänk dig, att aldrig ha fått vara bara människa.
Alltid varit i scenljuset.
Aldrig kunnat handla ute i vanliga affärer.
Alltid blivit hatad.
Alltid blivit älskad.
Riven.
Sönderhackad.
Hyllad.
Det finns många fina videor ute på youtube.com. Tre av dom hittar ni i min förra post.
Tre videor där han är levande.
Skrattar.
Leker.
Vattenkrig.

Det är ledsamt vilket tragiskt liv han levde.
Och att han inte fick sin revansch.

Min kärlek går ut till hans barn, familj och vänner.
Föralltid ska jag älska.
Föralltid ska jag sörja.
Föralltid ska jag lyssna.
Föralltid ska jag dansa.

Legenden.
Kungen.
Men framförallt
Människan - Michael Jackson.

Just nu har jag det förjävulskt fantastiskt underbart.
Sitter ute i vår lilla trädgård. Den med stenmur och rosenbuske.
Under det lilla plommonträdet.
Med en öl.
Inne i lägenheten sitter min bästa Daniel och i rummet intill honom ligger vår dott och slumrar sött.
Jag har redan lyckats samla på mig sex nya myggbett under den timman jag setat här men det bryr jag mig inte om.
Igår åkte mamma tillbaka till skåne. Det är tråkigt.
Hamle stannar här ytterligare en vecka. Det är roligt.

Vqad som hade varit ännu mer roligt hade varit om vi alla var på Peace & Love festivalen.
Hade velat att det skulle bli av något i år men icke. Det får bli nästa år som är mitt P&L år!
Banne mig!

Det har som synes inte blivit av med att blogga den senaste veckan.
Jag har haft för mcyket att göra och det har varit skönt.
Nu är alla papper inskickade till komvux och jag kommer börja plugga den sjuttonde augusti.
Om jag nu bara får det att klaffa med CSN.
Det måste bara gå, annars vet jag inte riktigt vad jag gör i höst.
Ser inte fram emot arbetsförmedlingens trånga rum och svettiga väggar. Usch nej!

Nu ska jag stänga ner datorn en stund och bara sitta här under mitt myggfulla träd och avnjuta det sista av min öl.
Det är varmt.
Det är sommar.
Och jag älskar´t!

Först och främst, förlåt för att jag inte skrivit på hundra år.
När jag ser att ni ändå tittar in på min blogg dagligen så blir jag varm i hjärtat men får lite dåligt samvete.
Vill ju gärna att ni ska få ett nytt inlägg att gotta er i men... jag har inte haft något att skriva om.
Eller, antagligen har jag haft massor att skriva om men lusten har inte funnits där.
Nu ska jag ändå ta mig lite tid...

Lo har varit förkyld och smittat ner alla i sin omgivning.
Mig. Daniel. Mormor. Mamma. Och Hamle.
Yes box, la famiglia är här och det är underbart!
Mys mys mys.
Do bor hos mormor när dom är här och hälsar på och brukar dyka upp nångång vid tio elva tiden. Idag önskar jag att dom ville komma tidigare för att hjälpa mig med Lo. Jag har nämligen bränt mitt lillfinger och det gör förbannat ont.
Fråga: hur är det möjligt att det gör mest ont på ringfingret då?
Mycket märkligt!!

Nu ska jag fixa lite frulle.
Sen fika med Anna.
Hm... Kanske skulle vänta med frullen nu och ta den ihop med Anna vid tio?
Låter som en plan.

Nu var det ett tag sen jag bloggade igen.
Men ibland är det just så, att man behöver en liten paus.
Behöver bara vara.
Just nu bara är jag på ett av de skönaste sätt man kan vara.
I sängen.
Med min fina lilla flappflopp.
Med Jamie Cullum i högtalarna och en glad fullirullan-Loppa som leker på golvet vid min sida.
Och när man inte tror det kan bli mycket bättre så ser jag genom rullgardinsglipan att det är sol ute.
Dessutom kommer mor och bror hit idag.
Lövely!

Nu ska jag nog smyga mig upp och börja dagen på riktigt.
Och Lo ska få sin gröt.
Älskade lilla Lo.



God underbara morgon!

...och allt på en bit papper.
Japp, på lördag är det utställning på Nordiska museét, tema Proggens affischer och JA jag vill gå!
Just nu lutar det åt att detta kan vara möjligt då vi blev berikade med lite skattepenningar.
Finns kopior att köpa SKA jag ha en affisch.
Och stor ska den vara.
Ba!

Den andra september nittonhundraåttiosex föddes en av de två underbaraste bröderna i världen.
Då föddes han, min första lillebror.
Elvin.
Efter några dagar på BB kom mamma och pappa hem.
Kanske satt jag i vardagsrummet och lekte när dom kom.
Vi lekte nog en stund ihop tills... ett litet ljud.
Ett litet gny från hallen?
"Gå och titta vad det är.", sa mamma och pappa.
Spänd ut i fingertopparna smög jag ut i hallen och blickade mot ett sprattlande paket som låg längst ner i hallen.
Där låg han!
Inte mammas och pappas nya bebis.
Inte deras.
Han var min.
Min lillebror.

Jag fick packa upp honom. Försiktigt.
Jag fick lägga honom på en liten filt mitt på golvet.
Jag pillade försiktigt sen fick han en bok.
Tummens mamma slutar röka.
Sen hade vi nio månader tillsammans där vi skrattade, älskade och levde ihop.




Jag älskade dig tydligen något otroligt redan då.
Det har pappa sagt.
Jag tog hand om dig när du var ledsen.
Tydligen var jag världens bästa storasyster.
Det har mamma sagt.
Jag sjöng för dig när du var trött.
Världens bästa syskon.
Och det är vi fortfarande...


Det är nu lite mer än tjugotvå år sedan du dog och jag sörjer dig varje dag.
Älskar dig varje dag.
Saknar dig varje dag.
Min lillebror. Elvin.

Sorgen finns där alltid.
Ibland påtaglig.
Ibland på standby.
Men den är där alltid. Ihop med saknaden och ilskan.
Ilskan över att han inte fick leva.
Att han inte fick leva med oss.
Med mig.
Jag tänker att vi nog skulle ha varit goda vänner jag och Elvin.
Jag tänker att han nog hade fått mig att lira lite fotboll.
Tänker att han nog hade älskat bus och gått med mig i täten där jag ledde grannbarnen mot trubbel.
Kanske hade vi bråkat ibland.
Antagligen.
Kanske hade vi hållt oss vakna långt förbi läggdags och snackat om hemlisar.
Antagligen.
Kanske hade vi varit bästa vänner?
Kanske.
Jag saknar honom som mest när vi sätter oss ner till middag, jag , mamma och Hamle.
Han borde ha varit där med oss.
Han borde ha varit där med mig och suckat åt att mamma alltid berättade om nyttigheter i varje matpinal.
Han borde ha varit där och vi skulle ha kickat varandra på benen.
Han borde ha varit där för att höra Hamle berätta om sin dag.
Han skulle hålla om mig när jag var ledsen och han skulle skratta med mig när jag var glad.
På begravningar gråter jag som mest.
Jag har varit på tre begravningar i mitt liv.
Min bästa vän Mathias begravning där grät jag som mest. Över Mathias. Över Elvin. Mathias.
De andra två begravingarna hölls för människor jag inte hade någon egentlig relation med. Förutom det eviga blodsbandet. Trots detta grät jag mest av alla.
Jag tänker på Elvin.
När jag går fram till kistan säger jag: "Hälsa Elvin att jag älskar honom."  Och tårar rinner.
Kistan pryds av ledsamma blommor och jag går därifrån.
Jag minns en av dessa begravningar speciellt.
Jag var tvungen att gå ut från kyrkan.
Jag hade inte velat gå på den begravningen men vart tvungen på grund av det förbannade blodsbandet.
Väl i kyrkan, och efter kist-hejandet gick jag tillbaka till min bänk med Elvin i tankarna.
"Jag borde inte behöva hälsa till honom!"
Han skulle ha setat där med mig och suckat åt det förbannade blodsbandet!!
Han borde ha varit här med mig uttråkad ut i fingerspetsarna!!!!
Jag grät så jag skakade.
Tryckte in ansiktet i pappas bröst och skrek. Bara skrek!!!
Han ledde mig ut ur kyrkan och jag tände en cigarett.
Tänkte att Elvin skulle ha varit här och vi skulle ha tänt varsin cigarett och önskat oss bort.
Grät ännu mera. Skrek ännu mera! Hatade alla släktingar som trodde jag grät över deras döde.
IDIOTER!!!
ELVIN!!!
Jag är så ledsen för att du inte är här med mig!!!
Jag är så ledsen för att du inte fick kicka boll!
Jag är ledsen för att du aldrig fick en kyss!
För att du aldrig fick vara uttråkad på en begravning!
För att du inte fick bygga kojor på vinden!
För att du aldrig fick fylla år!
För att du inte fick vara med oss och äta mammas nyttiga middagar!
För att du inte fick gå i skolan!
För att du inte fick bli kär!
Jag är så ledsen för att du inte lever idag!
Din död var en olycka.
Det vet jag nu.
Din död var en olycka.
Du skulle ha varit här.
En olycka.
Olycka.


Ta vara på livet.
Ta vara på varje sekund!
På ett kassettband från julen åttiosex hörs mammas röst:
"-Tänk nästa år, då sitter Elvin i Robines stol och Robine sitter med oss..."
Och med dom satt jag.
Men Elvin fick aldrig sitta i min stol...

Att jobba trehundratrettio dagar minus helger bara för att få vara ledig och levande, vilande(?) i trettio.
Hjääälp!!
Jag vill inte leva så.
Viga mitt liv åt en arbetsplats.
Ett ställe man oftast inte trivs på.
En ställe man tillslut glömer bort att man avskyr.
Lobotomi.
Tomgång.
Tomgång.
Nejnejnej.
Vill inte!
Älskar man sitt arbete behöver man inte jobba en dag till i livet.
Det stämmer, men hur många av oss människor är det som verkligen älskar sitt jobb?
Älskar du ditt jobb?
Jag vill älska mitt jobb.
Jag vill längta till min arbetsplats.
Men hur skulle den arbetsplatsen se ut?

Min butik?
Min butik.
En liten butik i avskalad design.
Hyllor med plagg.
Hängmojänger med clothes.
Fint inrett.
Härlig musik.
Ett kassabord av massivt träslag och glas och på den en gammeldags kassaapparat.
Min butik, två.
Lummig, mörk, mysig, varm.
Kläder som luktar rökelse.
Prylar av utomlandisk karaktär.
Vackra lampor.
Härlig musik.
Ett kassabord av massivt träslag och glas och på den en gammeldags kassaapparat.
I butik nummer två arbetar jag åtta månader om året. Resterande fyra månader bor jag med min familj i thailand, indien, kambojda. Därifrån tar jag med mig saker som jag sedan säljer i min fina lilla butik.

Oavsett om jag lever med min butik eller min butik två så är det en plats jag älskar.
Mina vänner får hänga där så ofta dom vill.
Man får äta glass där och ha hund med sig in.
Kanske finns en liten fikahörna?
Det ska alltid finnas vatten eller saft för den törstiga.
Och det ska kosta gratis!
Och alla får definitivt ALLTID låna toaletten.
Avskyr ställen där man inte får låna toalett. Så snålt.
Jag vill att Lo ska älska att komma förbi till butiken efter skolan.
Kanske tar hon med en kompis.
Antagligen tycker Los kompis att Los mamma är lite konstig. Men bra konstig.
Sen äter som varsinn kaka och går igen.

Där vill jag jobba!
I min butik.
I min butik två.

Om bara några månader börjar jag plugga.
Jag ska gå en butik & handel utbildning på komvux här i strängnäs.
Känns lite läbbit.
Jag har aldrig pluggat sånt här förut.
Sånt här... plugg-plugg.
Tidigare har jag bara hållt mig till estetiska plan.
Teater, sång och musik utbildningar.
Inte ekonomi, administration och fakta fakta fakta.
Är absolut rädd för att misslyckas.
Är absolut peppad.
Är absolut rädd för att misslyckas.
Lägga av.
Ge upp.
Jag har en lång historia av lägga avanden bakom mig.
Det är ju så lätt.
Tråk.Asch.Bläh.Poff.SLUT.
Den här gången ska jag ta me sjutton inte ge upp. Även om det kommer suga livet ur mig stundom.

Min skräck är att jobba trehundratrettio dagar om året minus helger för att sen få vara ledig i trettio.
På ett ställe där jag inte trivs.
Med människor jag inte förstår mig på.
Jag ryser av tanken. Brrr...
I höst jag jag plugga...
Det ska jag banne mig...