Romanen om...

Den andra september nittonhundraåttiosex föddes en av de två underbaraste bröderna i världen.
Då föddes han, min första lillebror.
Elvin.
Efter några dagar på BB kom mamma och pappa hem.
Kanske satt jag i vardagsrummet och lekte när dom kom.
Vi lekte nog en stund ihop tills... ett litet ljud.
Ett litet gny från hallen?
"Gå och titta vad det är.", sa mamma och pappa.
Spänd ut i fingertopparna smög jag ut i hallen och blickade mot ett sprattlande paket som låg längst ner i hallen.
Där låg han!
Inte mammas och pappas nya bebis.
Inte deras.
Han var min.
Min lillebror.

Jag fick packa upp honom. Försiktigt.
Jag fick lägga honom på en liten filt mitt på golvet.
Jag pillade försiktigt sen fick han en bok.
Tummens mamma slutar röka.
Sen hade vi nio månader tillsammans där vi skrattade, älskade och levde ihop.




Jag älskade dig tydligen något otroligt redan då.
Det har pappa sagt.
Jag tog hand om dig när du var ledsen.
Tydligen var jag världens bästa storasyster.
Det har mamma sagt.
Jag sjöng för dig när du var trött.
Världens bästa syskon.
Och det är vi fortfarande...


Det är nu lite mer än tjugotvå år sedan du dog och jag sörjer dig varje dag.
Älskar dig varje dag.
Saknar dig varje dag.
Min lillebror. Elvin.

Sorgen finns där alltid.
Ibland påtaglig.
Ibland på standby.
Men den är där alltid. Ihop med saknaden och ilskan.
Ilskan över att han inte fick leva.
Att han inte fick leva med oss.
Med mig.
Jag tänker att vi nog skulle ha varit goda vänner jag och Elvin.
Jag tänker att han nog hade fått mig att lira lite fotboll.
Tänker att han nog hade älskat bus och gått med mig i täten där jag ledde grannbarnen mot trubbel.
Kanske hade vi bråkat ibland.
Antagligen.
Kanske hade vi hållt oss vakna långt förbi läggdags och snackat om hemlisar.
Antagligen.
Kanske hade vi varit bästa vänner?
Kanske.
Jag saknar honom som mest när vi sätter oss ner till middag, jag , mamma och Hamle.
Han borde ha varit där med oss.
Han borde ha varit där med mig och suckat åt att mamma alltid berättade om nyttigheter i varje matpinal.
Han borde ha varit där och vi skulle ha kickat varandra på benen.
Han borde ha varit där för att höra Hamle berätta om sin dag.
Han skulle hålla om mig när jag var ledsen och han skulle skratta med mig när jag var glad.
På begravningar gråter jag som mest.
Jag har varit på tre begravningar i mitt liv.
Min bästa vän Mathias begravning där grät jag som mest. Över Mathias. Över Elvin. Mathias.
De andra två begravingarna hölls för människor jag inte hade någon egentlig relation med. Förutom det eviga blodsbandet. Trots detta grät jag mest av alla.
Jag tänker på Elvin.
När jag går fram till kistan säger jag: "Hälsa Elvin att jag älskar honom."  Och tårar rinner.
Kistan pryds av ledsamma blommor och jag går därifrån.
Jag minns en av dessa begravningar speciellt.
Jag var tvungen att gå ut från kyrkan.
Jag hade inte velat gå på den begravningen men vart tvungen på grund av det förbannade blodsbandet.
Väl i kyrkan, och efter kist-hejandet gick jag tillbaka till min bänk med Elvin i tankarna.
"Jag borde inte behöva hälsa till honom!"
Han skulle ha setat där med mig och suckat åt det förbannade blodsbandet!!
Han borde ha varit här med mig uttråkad ut i fingerspetsarna!!!!
Jag grät så jag skakade.
Tryckte in ansiktet i pappas bröst och skrek. Bara skrek!!!
Han ledde mig ut ur kyrkan och jag tände en cigarett.
Tänkte att Elvin skulle ha varit här och vi skulle ha tänt varsin cigarett och önskat oss bort.
Grät ännu mera. Skrek ännu mera! Hatade alla släktingar som trodde jag grät över deras döde.
IDIOTER!!!
ELVIN!!!
Jag är så ledsen för att du inte är här med mig!!!
Jag är så ledsen för att du inte fick kicka boll!
Jag är ledsen för att du aldrig fick en kyss!
För att du aldrig fick vara uttråkad på en begravning!
För att du inte fick bygga kojor på vinden!
För att du aldrig fick fylla år!
För att du inte fick vara med oss och äta mammas nyttiga middagar!
För att du inte fick gå i skolan!
För att du inte fick bli kär!
Jag är så ledsen för att du inte lever idag!
Din död var en olycka.
Det vet jag nu.
Din död var en olycka.
Du skulle ha varit här.
En olycka.
Olycka.


Ta vara på livet.
Ta vara på varje sekund!
På ett kassettband från julen åttiosex hörs mammas röst:
"-Tänk nästa år, då sitter Elvin i Robines stol och Robine sitter med oss..."
Och med dom satt jag.
Men Elvin fick aldrig sitta i min stol...