Das frisür.
på två ställen och sedan lägga i den cerisa färgen.
Så här blev det.
Är grymt nöjd!
Nu; försöker mig på en valborgsöl.
Sen; sova?
Förändring.
Efter att jag förklarat för frisören Tam hur jag hade tänkt klippa mig så frågade han mig varför.
Varför?
Har aldrig fått den frågan från en frisör förut.
Man brukar väl gå in, lägga fram sin beställning och sen är det bara tjoff tjoff och betala.
Men inte Tam inte.
Han var förövrigt en härlig människa och det märktes att han älskade sitt yrke. För varje ny sektion han gav sig på så förklarade han hur han skulle klippa med saxen och varför han gör just så.
Varför?
För att jag varit gravid och eftergravid och nu är redo för en nyttig förändring.
Har spanat på den här frippan i år nu men aldrig vågat, men idag kände jag mig redo.
Tjoff tjoff. Klipp klipp. Ritch ritch.
Nu sitter jag här med folie i håret, håller på att bleka ner några tester som jag ska färga rosa.
Vet inte riktigt hur det kommer bli, men va fan... blir det för jävligt så är det ju bara att färga över.
Japp.
Losippan.
Photoshopoholic.
Älskar att latja omkring i photoshop.
Gårdagens resultat av nån timmes mixtrande blev såhär...
Onsdagen den tjugonionde april.
Häromdagen sov jag faktiskt till tjugo över tio, men det kändes inte så bra. Det vart lite för länge.
Idag sov vi till tjugo i nio. Perfekt!
Frukosten är uppäten och nu ska jag städa upp det sista snusket i lägenheten.
"-Har du inte städat i en evighet nu!?"
Jo. Men jag har tagit lite åt gången i sann chillkultur.
Idag kommer en kvinna från strängnästidningen för att göra en liten intevju med mig.
Artikeln kommer handla om namn, mer vet jag inte.
Nu ska jag sätta igång iallafall.
Loppans ka lekas med.
Golven ska skuras.
Hunden bajsas.
Hejhej.
Feminism.
"-Nä aldrig!! Jag är inte feminist. Feminister är ju ba håriga och arga hela tiden. Nää... Skål!!"
Aldrig att jag skulle kalla mig feminist.
Jag var ju ingen feminist. Jag tyckte att hela den här feministgrejen var jävligt uppblåst och rent av löjlig.
Det var väl inget synd om oss heller.
"-Jag har aldrig känt mig utanför bland mina grabbar. Never! Jag är lika respekterad som dom!"
Jag kunde bli snorförbannad när mamma ideligen skulle påpeka vilken orättvisa det var mellan våra kön.
"-Aslöjligt!"
Jag såg nog ner lite på feminister.
Antagligen såg jag dom som ett hot. Kanske?
Men varför då?
Sanningen är den att jag alltid kände mig lite förbisedd. Satt hela gänget och snackade så kunde jag känna att det inte var riktigt lika viktigt att lyssna på vad jag tyckte. Jag blev ofta avbruten och då tystnade jag snällt. Inget jag brydde mig om.
Var vi fulla så lekte vi sanning och konsekvens och jag ville ju inte vara sämre än någon annan. Ville vara bäst. Värst!
Ofria frivilliga lapdances. Ofria frivilliga hångel hitochdit. Ofria frivilliga. Ofri.
Men jag ville ju vara med i gänget och kände att detta var ett nödvändigt drag.
I stunden gillade jag uppmärksamheten.
Gillade att vara i centrum.
Gillade deras händer, ögon och våta munnar.
Gillade vetskapen om att jag kunde få dom i säng bara jag knäppte med fingrarna.
Vi hamnade aldrig i säng.
Inte än. Men tillslut.
En natt går det upp för mig att jag har gått från kompis till knull.
Det är natt och jag får ett samtal från en av mina killpolare som jag varit på fest med tidigare under kvällen.
"-Kom hit. Det är värsta draget. Fan, kom hit Bine!"
"-Nä, jag pallar inte. Jag är på väg hem redan och..."
"-Men kom igen då... Då har ju inte Johan någon att knulla!"
Jag la på.
Jag satt ensam i ett bussbås och tittade ner på mobilen som om den kunde ge mig svar på vad det var som precis hade hänt. "Då har ju inte Johan någon att knulla"... Att knulla. Att knulla!?
Inte ens ett med kunde jag få. Inte knulla med mig. Bara knulla.
Sen dess har jag inte umgåtts med någon av dom.
Jag blir förbannad.
Äcklad.
Ledsen.
Jävla snoppkräk!
Att jag inte kallade mig feminist då handlade aldrig om att jag inte var feminist. Jag vågade bara inte ta det steget.
Att att dessutom kalla sig feminist när ens umgängeskrets till största del består utav män, det är att begå socialt självmord.
Idag kallar jag mig absolut feminist.
Jag har bestämt mig.
Tyvärr är det ett aktivt val man måste göra och inget man bara föds till.
Ett val.
Att låta sig se förbi håriga armhålor.
Att låta sig se förbi behå-bål.
Att se förbi arga, bittra kvinnor.
Att gå in bakvägen och försiktigt trampa in i denna läskiga nya värld och upptäcka hur brett det här geggnätet av orättvisor egentligen är.
Att ta det steget kan liknas vid scenen i Matrix där Neo får välja det blåa eller röda pillret.
Det ena som kommer skicka tillbaka honom till hans trygga falska liv. Det andra som kommer visa honom sanningen, när det steget är taget finns ingen återvändo.
Han valde det sistnämnda.
Det gjorde jag också och nu kan jag inte för mitt liv blunda för den verklighet jag andas.
Ibland vill jag tillbaka till ett liv med skygglappar.
Ibland orkar jag inte med att se alla smådetaljer i reklamer, filmer. På bussen, på skolgården. Dagis.
Ibland vill jag leva helt ignorant inför orättvisor, men det kan jag inte.
Inte nu.
Nu förstår jag håret under hennes armhåla.
Nu förstår jag behå-bålet.
Nu förstår jag ilskan.
Dom är nödvändiga.
I skrivande stund sitter jag behålös.
Det känns fritt och luftigt.
Om en stund ska jag ner på stan.
Dessförinnan ska jag dra på mig min behå.
Den är lila med spetsdetaljer. Byglarna skaver i mina armhålor och lämnar röda märken efter sig när jag tagit av den.
Men jag bär den iallafall.
Undrar om Petronius pehå är lika obekväm?
Jag hoppas inte det.
Jag hoppas det...
Daniel.
Kärlek.
Till den bästa av vänner.
Den bästa av fäder.
Till den vackraste av människor.
Den ballaste av balla.
Till min älskade Daniel som ger mig liv varje dag.
Jag älskar dig!
Fredagshäng i solen.
Det är nämligen tillåtet att gå ner i arbetstid när man är förälder. Hur länge detta är möjligt vet jag inte, men det beror nog på hur gammalt ditt barn är.
Hursom, Daniel kommer hem klockan två eller tre om dagarna beroende på jämt eller ojämn vecka.
Idag kom han hem tre.
Vi satt en stund tillsammans i solen och gottade oss i varandra.
Daniel hämtade en öl och skickade bild på sig själv till grabbarna på jobbet. (Haha!)
Lo vaknade nån halvtimma senare och fick komma ut och mysa med oss....
Daniel och Lo.
Kultiverar barnet.
Tittar på Blink som jagar boll.
Familj i lekande form.
Egalia.
WUNDERBAAR!
Lo den lille rackaren passade på att sova i hela två och en halv timma så jag fick sjukt mycket egentid.
Dags att slå upp pärmarna på min efterlängtade Egalias döttrar.
Shit va skum!
Det tog mig säkert femtio sidor innan jag kunde börja bara läsa.
Innan dess gick min hjärna varm i att försöka översätta denna nya värld.
Detta Egalia.
Detta ställe där männen äter p-piller, bär ph och trycker ner sina fötter i moderiktiga, läs för trånga, skor.
Det blir kortslutning i skallen när ordet man; "här brukar man äta", ersätts med dam; "här brukar dam äta".
Människor; kvinniskor.
Gerd Brantenberg, författaren, välkomnar oss till en värld där kvinnan står som norm.
Riksdagskvinna, sjökvinna, polis.
Manlig riksdagskvinna, manlig sjökvinna, manlig polis.
En värld där män blir våltagna av kvinnor i grupp.
En värld där män blir slagna.
En värld där mannen inte har någon egentlig röst.
Det är en hemsk värld.
Hemskt hur Petronius efter att ha blivit våldtagen, utav skam, smyger ut tidigt morgonen därefter för att köpa en ny ph för att inte hans mamma inte ska märka att hans ph är borta. Ph:n blev sönderriven av våldtäcktkvinnorna.
När mamma, som är en högt uppsatt direktör ändock får veta vad som hänt får hon honom att känna sig ännu mer skamsen...
-"Som direktör för social välfärd har jag haft hundratals liknande fall där hysteriska mantimmer kommer och berättar att dom varit utsatta för både det ena och det andra som de själva varit skuld till. Vad väntar du dig egentligen, Petronius, när du går ensam ner till stranden klockan tio på kvällen?
Vanligtvis skulle sådana historier gå direkt till Direktörsfirmans våldsavdelning. Men eftersom du är min son blir du förskonad från det. Såna saker är ytterst pinsamma för de män som råkar ut för dem.
Vi gör ingen anmälan, Petronius. Låt oss glömma det hela. Bäst så! För vem vill ha ett manfolk som skändats?"
Visst är det hemskt?!
Och det är inte bara fiktion.
Det är sanning, för hundratusentals tjejer.
Förbannat!
Det ska bli intressant att se hur den här boken fortsätter, nu när maskuliniststyrkan sätts in och börjar kräva sin rätt!!
Right on!
Nu är det slut.
Känns tråkigt.
Har trivts med henne på uteserveringar och i badkaret.
Badkaret är f.ö två babybaljor som jag ställer långsida mot långsida bredvid varandra.
I den ena placerar jag ändan och i den andra vaderna, på så sätt har jag iallafall nästan kanske ett badkar, fast på mitt egna lilla vis. Alla sätt är bra utom de dåliga!
Hursom, nu är boken slut och nästa bok jag ska läsa är Egalias döttrar.
Ser fram emot att läsa den!
Lo ligger och sover och jag ska faktiskt passa på att städa lite.
Det ser ut som ett bombnedslag här hemma med ett golv som inte bara är fullt av leksaker, kläder och gitarrer utan även små bitar sönderrivet-tuggat-slitet papper.
Jag misstänker att Lo är precis lika skyldig till detta som Blink är!
En ful relation.
Läser just nu Maria Svelands Bitterfittan, vilken jag förövrigt uppmanar alla att läsa!
Speciellt vi föräldrar!
Hon skriver om Sara, 30 år med man och barn som en dag i januari gör ett tillsynes mycket ovanligt drag då hon packar väskan och åker en vecka till Teneriffa. Tönt-teneriffa. Själv.
Hon behöver en tankepaus. En vardagspaus.
Runtom henne lever otaliga familjekonstellationer.
Alla har vi sett förut.
Endag blickar hon över bassängen och får syn på en finsk barnfamilj som verkar tillsynes mycket glada med en pappa som vill sola ihop och som stolt fotograferar sin familj.
Sara fantiserar; han är säkert en sån som skalar apelsin till sin fru...
"Män som skalar apelsiner är extremt ovanliga i det offenliga rummet. Precis som män med medhavd matsäck eller lunchlåda är ovanliga på arbetsplatser. Jag älskar män som skalar apelsiner. Det finns en slags vacker noggrannhet, ett tålamod och en omsorg i apelsinskalandet. Ett sätt att visa kärlek i det lilla, att vilja ge utan att nödvändigtvis få något tillbaka, för det enda du får tillbaka är besprutningsmedel på händerna. En sann prestigelös kärlekshandling som går tvärs mot mycket i mansrollen."
Apelsinmän kallar vi dom.
När Daniel kom hem från jobbet häromdagen kom han hem till ett stökigt kyffe med trött flickvän och full-i-rulle barn.
Jag blir snart grinig.
Inte på honom.
Men mot honom.
Jag fräser lite.
Då öppnar han upp sin famn och slår armarna omkring mig.
"Förlåt.", snyftar jag.
Med det plockar han inte upp.
Han bara står där och håller om mig.
Han har jobbat åtta timmar på tungt lagerjobb men det är inget han bryr sig om.
Han vill bara mitt bästa.
Alltid.
Jag börjar gråta och säger med ansiktet inborrat i hans bröst,
-"Bu mumbl fn banenn mnu mn mmnb b!"
Då släppar han litet på sitt grepp så han ser mitt ansikte.
-"Va sa du?", frågar han småskrattande.
-"Du är en man som skalar apelsin. En apelsinman!"
Mina tårar rinner.
Daniel som inte har läst Bitterfittan förstår inte alls vad jag menar men han ler ändå.
Sitt breda, vackra, vita leénde.
Sen håller han om mig en lång stund till.
Flera olika typer av kärlek skildras i den här boken.
Blandandra alla dessa förhållanden som liksom en gammal hund med krumma ben ändock hålls vid liv för att allt annat skulle vara för obekvämt.
Vi lever ihop av ekonomiska skäl.
Vi lever ihop utav rädsla.
Vi lever ihop utav lathet.
Vi lever ihop utav skam.
Utav förakt?
Makt?
Jag och Daniel pratar ibland om hur det skulle gå till den dagen vi gör slut.
Möjligheten finns där. Ingen idé att ducka för det så varför inte?
Drömscenariot är att vi båda skulle känna att vi var mer vänner än kärlekspar.
Kanske att vi ändå fortsätter leva ihop?
Kanske att vi flyttar isär.
Kanske hittar vi nya personer att bli kära i.
Hur kommer dom ta att vi två lever ihop med barn och allt?
Är det nu vi flyttar isär?
Är det nu vi kommer på att näää... vi vill ju visst leva ihop!"
Och så går det runt runt runt.
Hur vi än vrider och vänder på det så är vi blodigt enade om att vi vill vara bästa vänner, alltid!
Men jag kan tänka mig att chansen för det inte är så stor alltid...
Det kan bli svårt.
Men det kan också vara lätt.
Svårt.
En vän till mig har precis kommit ur ett långt förhållande med barn och hela fadderullan.
Hon har och hennes kille har gått vidare och hittat nya partners.
Allt detta hände i de konventionellas ögon alldeles för snabbt!!!
Kommentarer om att låta lakanen svalna innan man tar in en ny karl har dykt upp på hennes blogg.
Vad ska dina barn känna?
Etc. etc...
Den traditionella familjen hackar tänder och dömmer ögonen ur sig.
Detta har fått min vän att stundtals tvivla på sig själv.
Dömma sig själv.
Det gör mig flyförbannad!
Hon skrev i ett blogginlägg att hon ville vara undantaget, familjen som lever ihop for-ever!
För mig är hon undantaget!
Kvinnan som vågar säga nej till det som förväntades av henne och som kunde se till vad som gjorde henne lycklig, ergo, göra sina barn lyckliga, och göra det där fula.
Det finns hundratusentals relationer som borde ha tagit slut för lääänge länge sedan.
Men nej.
Man håller ihop... för barnens skull?
Sen tar förhållandet ändå slut fast fem, sju, tio, tjugo år försent. Mamma och pappa hatar varandra och drar varandra inför en blodig rättsprocess.
Endel förhållanden tar aldrig slut och de två älskande lever halvt levande under resten av sitt liv.
Usch och fy!!
Skrämmande!
Hejja min vän!
Hejja dig!
Hejja dig som vågar säga högt...
"Jag vill leva fullt ut!"
Jag vill också leva fullt ut.
Det ska jag börja med också.
Inte bara nöja sig med det nästbästa.
Det kräver jag av mig själv!
I tryggt stökigt hem bor jag och min apelsinman med vårat lilla monster.
Vi älskar varandra.
Vi är kära.
Vi är sanna.
Vi duckar inte.
Vi är kära.
Nu.
Vänner.
Det har varit en intensiv helg på många sätt.
Sen Lo kom har mitt dygn gjort en 180 och jag lägger mig numera på hyfsad tid varje kväll. Ca 22.00.
Den här helgen var detta icke möjligt. Ganska förståligt när man har tio år att prata sig igenom.
Det blev balkonghäng med te ändå till klockan tre på natten.
Hade tänkt strosa omkring lite i stan också, men det var alldeles för kallt för det. Plötsligt hade vintern slagit till igen inne i stockholmsstad och det var föga välkommet!
Förutom våra intensiva nattsamtal så fick jag smaka på barnvagn-och-hund-kombon i svettigt möte med tunnelbanor, rulltrappor och dylikt. Allt allt vi inte har här i strängnäs.
Trot eller ej, men när jag kom hem igår sjönk en fröjd över mig och jag la mig tillrätta i min lilla soffa som jag annars hatar att ligga i för den står för mitt ickevarande här i stan.
Det är otroligt hur isolerad man blir utan daglig kontakt med människor!
Nog för att jag går mina små promenader med hund och barnvagn varje dag men jag som den person jag är behöver vänner.
Varje dag!
De senaste årens totala brist på daglig stimulans har nog inte varit så sund.
Den har gjort mig rädd för situationer jag inte kan rå över.
Den har gjort mig osäker bland nytt folk.
Den har gjort mig illa helt enkelt.
Kama berättade för mig om hennes minne av mig som barn.
"Men... du va den där tjejen som gjorde precis vad som föll dig in. Du klättrade i höga träd och när du ramlade ner borsta ´ru bara av rej och klättra upp igen! Du vågade alltid gå fram och prata med vemsomhelst. Du var den där orädda balla kompisen! Du ba gjorde liksom..."
Jag blev jättesmickrad.
Jätteglad!
Jag var den där vännen som hon ville vara med och tom såg upp till.
Det här är helt nytt för mig.
Mitt minne om mig som barn är ju att ingen vill vara med mig.
Och när jag äntligen fick vänner så gjorde jag allt för att dom skulle tycka om mig och vilja leka med mig.
Tack Kama för att du berättade om Robine som barn.
Kanske kommer det här hjälpa mig att bara göra nu i mitt vuxenliv också.
Jag ska jobba på det!
Jag ska också jobba p att bryta den här isolationen jag geggat in mig i.
Att ha fått hänga med Kama, Jossan och Danielle den senaste veckan har varit jättehärligt och jag känner mig frisk.
Jag känner mig glad.
Nu vill jag ut och leva!
Idag; en bra dag!
Dagen började klockan sex imorse.
Gjorde rent blöja.
Gurgla en stund med Daniel som var på väg till jobbet.
Gav Lo mat, satte tillbaka henne i sin säng. Hon brukar vilja latja runt lite i sin säng.
Ni vet... viktiga samtal med mjukdjuren och djupdykning ner i nappflaskan för att kanske kanske få ut de sista dropprna.
Någonstans här somnar jag om. I vanliga fall kanske jag får en halvtimmas extrasömnmen inte idag.
Idag fick jag sova till kvart över nio!
Kvart över nio!?
Lyx!
Sen låg jag och Lo och samtala i min säng en stund.
Pillipill i magen.
Stoppa in mammas finger i munnen och låta högt som ett dreggelmonster.
Sen får hon mat igen.
Nu har klockan blivit gårdagens-Ugly-Betty-repris och jag sätter mig och gottar mig i hon och hans underbara samspel.
Hon och han är givetvis de två assistenterna vars namn jag inte kan utantill.
Sen får jag sms från Jossan som vill luncha.
Härlig idé!
Jag är på.
Efter fikat går vi hem till mig och tittar i gamla fotoalbum.
För er som inte vet så är Jossan en gammal barndoms/ungdomsvän som jag inte umgåts med på flera år.
Nu har jag haft nöjet att ha henne i min närvaro två gånger de senaste tre dagarna.
I fotoalbumets värld hamnade vi och vi studsade helvilt i tiden.
Nittonhundranittiofem tillochmed tvåtusentvå.
Vi har en historia tillsammans.
Det är någotvisst med dom här nykelpersonerna i ens liv.
Dom där man kanske inte alls kommer ha ett aktivt socialt liv ihop med, men som man alltid kommer älska och känna för. Jag har en handfull barndomsvänner som är just så speciella för mig.
Det kan gå tio år sen sist man pratade men när man väl stöter ihop med varandra så plockar man bara upp tråden där den senast gick av. I förrgår hade jag just ett sånt samtal med Kama, min vän sen 20 år tillbaka.
Hon ringde och vi pratade i en halvtimma.
Sen bestämdes att jag ska bo hos henne nu i helgen.
Jag, Lo och Blink åker upp.
Det ska bli uppfriskande.
Idag har varit en härlig dag och jag känner mig ny och fräsh.
Jag fick någonting utav idag.
Tack!
Tusen bilder säger mer än en miljon ord.
ÄLSKAR DIG!
Det goda i livet.
Där låg du i min famn och jag smekte din varma panna med mina läppar.
Tysta pussar för att du inte ska vakna.
Du är det vackraste jag sett med din röda putmun och din härliga kalufs.
Jag ser på dig och fantiserar om vår framtid.
Tänker på allt jag vill ge dig.
Jag tänker ge dig en barndom full utav kärlek.
Full utav gemenskap.
Vänner.
Spela spel?
Jag tänker visa dig fjärilshuset i Hagaparken.
Jag tänker sätta dig på pakethållaren bakpå min cykel, sen cyklar vi till djurgården och äter körsbär i gräset.
Jag tänker läsa för dig varje kväll. Göra olika röster till alla karaktärer.
Jag tänker fixa roliga kalas. Alla vuxna leker.
Jag tänker ge dig målarmojänger. Du ritar hus med armar och ben?
Jag tänker visa dig världen. Japan?
Allt detta kan jag ge dig.
Allt detta och oändligt mycket mer.
Jag och din pappa.
Han kan lära dig att poia.
Jag lär dig spela gitarr.
Han visar dig häftiga konster med eld.
Jag lär dig att sjunga i stämmor.
Han lär dig att åka skateboard.
Jag tänker ge dig ett liv fullt av musik.
Ett liv fullt av kramar.
Fullt av blommor. Plocka maskrosor och fjonga iväg blomman från sin stjälk.
Fullt av skansen. Apor.
Fullt av spännande möten med människor. Apor?
Fullt av pussar. Du skrattar så du kiknar.
Fullt av mamma.
Fullt av pappa.
Pappa?
Jag visar dig hur man gör näsor av lönnfrön.
Jag visar hur man ritar filliduttfigurer.
Med fnitter och olidlig nyfikenhet ser blickar jag mot vår framtid.
Tillsammans i båt med kärlek i seglen.
Ensam trillar du i vattnet och får en kallsup.
Vi fångar upp dig snabbt och du hostar en stund.
Va duktig du var som trillade i vattnet.
Älkade älskade lilla dott.
Jag ska visa dig allt det goda.
Det kan jag!
Verklighetens andra sida.
Där låg du i min famn och jag smekte din varma panna med mina läppar.
Tysta pussar för att du inte ska vakna.
Du är det vackraste jag sett med din röda putmun och din härliga kalufs.
I min famn är du trygg och gott liv är allt du vet. Allt du känner.
Änsålänge.
Det gör mig så ont att dagen kommer komma då du upptäcker att människor inte alltid är snälla.
Hur förvirrad ska du bli?
Hur kommer tankarna snurra i ditt huvud när du får se den andra sidan av livet?
Det gör mig ont älskade lilla dott.
Jag önskar att jag kunde garantera dig ett liv fritt från utanförskap.
Fritt från jävla hora!
Fritt från slag.
Fritt från våldtäckt.
Fritt från svek.
Fritt.
Fri?
Fritt.
Jag önskar jag kunde ge dig en värld fri från krig.
Fri från bilder på utmärglade barn.
Fri från nyheter om mordbränder, gruppvåldtäckter, misshandel.
Fri från polisbrutalitet.
Fri från fördomar.
Fri från överdjävlighet.
Inget av detta kan jag ge dig.
Jag kan däremot förbereda dig för livet så gott jag kan.
Jag kan finnas med min famn öppen. Alltid.
Jag kan sjunga med dig. För dig.
Jag kan skratta med dig. Högt. Lågt.
Jag kan trösta dig. Gråt min älskling.
Jag kan låta dig få lära livet på egen hand. Tillåta.
Älskade, älskade dott.
Jag önskar jag kunde garantera dig ett liv utan orättvisor.
Men det kan jag inte.
-"Mamma, bara en till?"
Jag kommer precis ut från vårat sovrum.
Kvar där inne ligger Lo.
Hon sover inte.
Hon bökar runt i madrassen.
Vad som ägt rum här hemma ikväll är historiskt, stort och för mig alldeles magiskt.
Det hela är för andra inte mer otroligt än att jag läst en bok.
Men inte vilken bok som helst och inte för vem som helst.
Ikväll läste jag "Vad månen såg."
Minns du den mamma?
En av de miljoner böcker jag hade när jag var liten. Samma bok tilloch med.
Jag och dotten bänkade oss i indien, ja indien är namnet på ett av våra rum, hon med nappflaska och jag med bok.
Hon låg i mina armar och sög med lugna djupa drag i sig sin godnattvällning.
Stunden var ljuvlig och jag började läsa...
-Jag har egentligen aldrig sett jorden där nere.
-Men det har jag, sa solen, och jag ska gärna visa dig vad jag har sett.
Jag läste och Lo var med mig.
Tittade på bilderna.
Tittade upp på mig.
Tittade på bilderna.
På mig.
På bilderna.
Hon såg hela tiden lite frågande ut som, hur hänger det här ihop egentligen?
Efter att månen fått berättat för sig hur hela jorden ser ut med lejon, hus, tvättbjörnar och allt vad det var så slog jag ihop boken precis som pappa gjorde med böckerna efter att han läst för mig när jag var liten.
Magiskt.
Och precis som mamma brukade göra så fortsatte kvällen med sång.
Sov lilla Totte, Blinka lilla stjärna, Lilla nallen min, Det luktar litet barn här osv...
Sånger jag själv fått sjugna för mig.
Boken jag själv fått läst för mig.
Av mamma.
Mamma.
Nu är jag mamma till mitt eget barn.
Jag kunde inte hejda mig, då och då sköts små skratt ut ur min mun.
Det är så stort!
Nu kan man ju tycka att jag borde ha tagit in min verklighet och mitt mammaskap efter snart sju månader med Lo men nej. Det är inte så lätt.
Det här med att bli mamma och föra vidare mitt egna barndomsarv, det är en otrolig känsla, en otrolig verklighet.
Det kommer ta år innan jag helt och hållet har förstått.
Minst.
Nu sover Lo.
Bökandet och grymtandet har tystnat och nu hörs bara ljudet av små försiktiga andetag.
Det här är första kvällen Loppan har somnat själv i sängen.
Annars har hon alltid fått somna i mina eller Daniels armar, men inte ikväll.
Ikväll fick hon kvällsbok för första gången.
Kanske kommer hon drömma om bilderna?
Ikväll fick hon sånger sjungna för sig när hon låg till sängs.
Kanske kommer hon drömma om mjölkbud? Sådana som blev bitna där bak på skämt.
Kanske drömmer hon inte alls.
Kanske drömmer vi tillsammans...
Godnatt min skatt.
Dröm de vackraste av drömmar...
