Vänner.
Det har varit en intensiv helg på många sätt.
Sen Lo kom har mitt dygn gjort en 180 och jag lägger mig numera på hyfsad tid varje kväll. Ca 22.00.
Den här helgen var detta icke möjligt. Ganska förståligt när man har tio år att prata sig igenom.
Det blev balkonghäng med te ändå till klockan tre på natten.
Hade tänkt strosa omkring lite i stan också, men det var alldeles för kallt för det. Plötsligt hade vintern slagit till igen inne i stockholmsstad och det var föga välkommet!
Förutom våra intensiva nattsamtal så fick jag smaka på barnvagn-och-hund-kombon i svettigt möte med tunnelbanor, rulltrappor och dylikt. Allt allt vi inte har här i strängnäs.
Trot eller ej, men när jag kom hem igår sjönk en fröjd över mig och jag la mig tillrätta i min lilla soffa som jag annars hatar att ligga i för den står för mitt ickevarande här i stan.
Det är otroligt hur isolerad man blir utan daglig kontakt med människor!
Nog för att jag går mina små promenader med hund och barnvagn varje dag men jag som den person jag är behöver vänner.
Varje dag!
De senaste årens totala brist på daglig stimulans har nog inte varit så sund.
Den har gjort mig rädd för situationer jag inte kan rå över.
Den har gjort mig osäker bland nytt folk.
Den har gjort mig illa helt enkelt.
Kama berättade för mig om hennes minne av mig som barn.
"Men... du va den där tjejen som gjorde precis vad som föll dig in. Du klättrade i höga träd och när du ramlade ner borsta ´ru bara av rej och klättra upp igen! Du vågade alltid gå fram och prata med vemsomhelst. Du var den där orädda balla kompisen! Du ba gjorde liksom..."
Jag blev jättesmickrad.
Jätteglad!
Jag var den där vännen som hon ville vara med och tom såg upp till.
Det här är helt nytt för mig.
Mitt minne om mig som barn är ju att ingen vill vara med mig.
Och när jag äntligen fick vänner så gjorde jag allt för att dom skulle tycka om mig och vilja leka med mig.
Tack Kama för att du berättade om Robine som barn.
Kanske kommer det här hjälpa mig att bara göra nu i mitt vuxenliv också.
Jag ska jobba på det!
Jag ska också jobba p att bryta den här isolationen jag geggat in mig i.
Att ha fått hänga med Kama, Jossan och Danielle den senaste veckan har varit jättehärligt och jag känner mig frisk.
Jag känner mig glad.
Nu vill jag ut och leva!
"Mitt minne om mig som barn är ju att ingen vill vara med mig....."
Vem var det som inte ville vara med dig?
Innan skolstarten, hur var det då?
På dagis? Hur var det hemmavid?
Bland våra kompisar?
Var du alltid flickan utan vänner?
Éller levde du ett dubbelliv?
Allt som någonsin hänt mig kommer alltid vara jag.
Jag är min historia.
Jag går vidare med min historia.
Större delen av det hända har förångats. Annat, med färg och form, har jag sorterat, lagt i lådor, slagit ett rött band omkring och stuvat upp på hyllor.
Det som jag inte kan lägga ifrån mig bär jag i famnen.
Somliga vill jag inte alls bära på men de vägrar att låta sig paketeras...eller har de perforerat lådan och pyser grön gas och luktar prutt.
Jag vill alltid bära dig och dina syskon.
Det är en historia fylld av glädje och ungdom och ofullkomlighet och smärta och kärlek.
Jag hoppas att du lyfter upp flickan som står ensam på bakgårdar och lyssnar till hennes berättelse och sedan, när hon är färdig, ska du finna en bra plats där hon kan vara utan att göra dig illa.
Det är ju det sista hon vill.
Vi älskar dig.
Mamma.
