Bob.
Bob fick flytta idag.
Det har känts fel att ha honom.
För mjuk, för dyr, för gussenusse, för högljödd.
För mycket!
I samma sekund som jag gick ut från Babyproffsen så kände jag mig superlättad. Som om jag gjort något riktigt bra!
Nä, ut med Bob och in med vår nya lilla babysitter.
"Babysittern".
Visst har även denna lite fancy-schmancy finesser men den gungar inte mitt barn till sömns.
Jag gungar mitt barn till sömns.
Nu är det som det ska!
Om igår;
Måste säga att jag absolut ser mitt tvetydiga budskap i gårdagens inlägg.
Först manar jag er andra att sluta konsumera nytt skit och sen visar det sig att jag själv går och shoppar loss på nytt, nytt, nytt.
Och dessutom så skriver jag om det på bloggen.
Jag är ju inte riktigt klok.
Måste se över det här!
"Men allt annat jag köpt till Loppan har varit begagnat så jag tänkte..."
Bah!
Ursäkter va?
Hepp!
Det har känts fel att ha honom.
För mjuk, för dyr, för gussenusse, för högljödd.
För mycket!
I samma sekund som jag gick ut från Babyproffsen så kände jag mig superlättad. Som om jag gjort något riktigt bra!
Nä, ut med Bob och in med vår nya lilla babysitter.
"Babysittern".
Visst har även denna lite fancy-schmancy finesser men den gungar inte mitt barn till sömns.
Jag gungar mitt barn till sömns.
Nu är det som det ska!
Om igår;
Måste säga att jag absolut ser mitt tvetydiga budskap i gårdagens inlägg.
Först manar jag er andra att sluta konsumera nytt skit och sen visar det sig att jag själv går och shoppar loss på nytt, nytt, nytt.
Och dessutom så skriver jag om det på bloggen.
Jag är ju inte riktigt klok.
Måste se över det här!
"Men allt annat jag köpt till Loppan har varit begagnat så jag tänkte..."
Bah!
Ursäkter va?
Hepp!
Dig; konsumenten!
Inlägget blir kort för jag har inte tillräckligt med kött på benen för att redovisa mina egna teorier så jag överlämnar det åt denna smarta kvinna som gjort sin del i frågan om denna shoppingvridna värld vi lever i.
Se filmen, den är bara 20 minuter lång!
Nu tar jag ställning iallafall.
Dags för källsortering!
Jag är redan en urusel konsument, men jag kan nog bli ännu lite sämre!
http://www.storyofstuff.com/
Det är viktigt!!!
Se filmen, den är bara 20 minuter lång!
Nu tar jag ställning iallafall.
Dags för källsortering!
Jag är redan en urusel konsument, men jag kan nog bli ännu lite sämre!
http://www.storyofstuff.com/
Det är viktigt!!!
Rättvisa.
I förrgår åkte vi och köpte en pryl till Lo.
Inte mer än rättvist, jag menar, har pappa fått en ny superdator och mamma fått en spejsad kamera så är det väl inte mer än rätt(!) att Loppan ska få sig a little some-some!?
A little some-some tog form av en sprillans sprojlans ny babysitter.
En mega-babysitter.
En sån med olika gunglägen, vibration, massa olika pling-plong melodier och lite klassiska verk.
Bland andra "Für Elise" som är Daniels favoritmelodi!
Mag-och-hjärt-ljud.
Undervattens-ljud.
Vattenfall.
Porlande vatten.
Droppande vatten.
Plötsligt är vi i den vackraste av djunglar och vi hör apor, papegojor och andra färggranna animalers ljud.
Magiskt!
Loppan älskar den.
Men det finns en fara med att äga en sån här apparat.
En fara som borde stå skriven i rött bland bruksanvisningens andra varningar.
"LÅT EJ BABYSITTERN BLI DITT BARNS TREDJE FÖRÄLDER!"
För jag känner det ju själv.
Redan efter två dagar käner jag hur väldigt praktisk den är.
Att babysittern, låt oss kalla den Bob, har en perfekt sving när den gungar min dotter fram och tillbaka, fram och tillbaka. Rytmiskt.
Mjukt.
"Hon har det bra hos Bob.", tänker jag och sätter mig och tittar på Angel(?) hela första säsongen i ett svep.
"Är du alldeles från vettet människa!?!"
Det kan du ju inte göra heller.
Ska du ändå bara sitta ner så ha för i helvete ditt barn hos dig.
Bob klarar sig.
Bob blir inte ledsen.
Men du kommer bli ledsen den dag ditt barn med stapplande steg går till Bob, sträcker sina små armar mot honom och formar sina små vackra läppar runt ordet "mamma".
Då blir du ledsen ditt pucko.
(paus)
Angel?
Serien är ju inte ens bra.
Angel.
Igår erkände jag högt att mitt förhållande till Lo blivit annorlunda sen vi slutade amma.
Vi kan inte amma.
Hon blir inte mätt och nu vägrar hon ta bröstet.
Jag har varit tuff.
Låtsats att jag inte blir ledsen när hon skriker, gråter och sparkar vid mitt bröst.
Nu är vår relation annorlunda.
Jag har varit rädd för vad det innebär.
Kännt att jag inte tar henne till mig lika mycket.
Men igår efter att jag vågat säga det ut högt så kom jag fram till, efter ett tag, att det kanske inte är så farligt?
Att det är självklart att vårat förhållande inte är det samma.
Och det är självklart att hon inte är hos mig lika mycket.
Jag ammar ju inte!
Jag är alltså inte viktigast!
Jag och Daniel är plötsligt likvärdiga för henne.
I samma stund som jag sörjer det lite grann så känns det också väldigt häftigt.
Sörjer att jag inte är viktigast, att jag inte i hemlighet får gotta mig i att hon behöver mig mer än honom.
Att jag inte får ha dom där mysiga amningsstunderna. Det sörjer jag!
Men jag jublar och sträcker stolt på mig för att jag får ingå i en helt ny slags familjetrio där mamma och pappa är lika behövda, lika viktiga, lika lika för Lo.
På alla sätt!
Efter att ha smakat på de fakto så känns det plötsligt helt rätt för oss att inte amma.
Helt rättvist.
Jag och Daniel är nu ännu lite mer jämlika.
Vi är ännu lite närmare målet.
Jämställt.
Jämlikt.
Olika lika.
...och nu en vagga.
Inte mer än rättvist, jag menar, har pappa fått en ny superdator och mamma fått en spejsad kamera så är det väl inte mer än rätt(!) att Loppan ska få sig a little some-some!?
A little some-some tog form av en sprillans sprojlans ny babysitter.
En mega-babysitter.
En sån med olika gunglägen, vibration, massa olika pling-plong melodier och lite klassiska verk.
Bland andra "Für Elise" som är Daniels favoritmelodi!
Mag-och-hjärt-ljud.
Undervattens-ljud.
Vattenfall.
Porlande vatten.
Droppande vatten.
Plötsligt är vi i den vackraste av djunglar och vi hör apor, papegojor och andra färggranna animalers ljud.
Magiskt!
Loppan älskar den.
Men det finns en fara med att äga en sån här apparat.
En fara som borde stå skriven i rött bland bruksanvisningens andra varningar.
"LÅT EJ BABYSITTERN BLI DITT BARNS TREDJE FÖRÄLDER!"
För jag känner det ju själv.
Redan efter två dagar käner jag hur väldigt praktisk den är.
Att babysittern, låt oss kalla den Bob, har en perfekt sving när den gungar min dotter fram och tillbaka, fram och tillbaka. Rytmiskt.
Mjukt.
"Hon har det bra hos Bob.", tänker jag och sätter mig och tittar på Angel(?) hela första säsongen i ett svep.
"Är du alldeles från vettet människa!?!"
Det kan du ju inte göra heller.
Ska du ändå bara sitta ner så ha för i helvete ditt barn hos dig.
Bob klarar sig.
Bob blir inte ledsen.
Men du kommer bli ledsen den dag ditt barn med stapplande steg går till Bob, sträcker sina små armar mot honom och formar sina små vackra läppar runt ordet "mamma".
Då blir du ledsen ditt pucko.
(paus)
Angel?
Serien är ju inte ens bra.
Angel.
Igår erkände jag högt att mitt förhållande till Lo blivit annorlunda sen vi slutade amma.
Vi kan inte amma.
Hon blir inte mätt och nu vägrar hon ta bröstet.
Jag har varit tuff.
Låtsats att jag inte blir ledsen när hon skriker, gråter och sparkar vid mitt bröst.
Nu är vår relation annorlunda.
Jag har varit rädd för vad det innebär.
Kännt att jag inte tar henne till mig lika mycket.
Men igår efter att jag vågat säga det ut högt så kom jag fram till, efter ett tag, att det kanske inte är så farligt?
Att det är självklart att vårat förhållande inte är det samma.
Och det är självklart att hon inte är hos mig lika mycket.
Jag ammar ju inte!
Jag är alltså inte viktigast!
Jag och Daniel är plötsligt likvärdiga för henne.
I samma stund som jag sörjer det lite grann så känns det också väldigt häftigt.
Sörjer att jag inte är viktigast, att jag inte i hemlighet får gotta mig i att hon behöver mig mer än honom.
Att jag inte får ha dom där mysiga amningsstunderna. Det sörjer jag!
Men jag jublar och sträcker stolt på mig för att jag får ingå i en helt ny slags familjetrio där mamma och pappa är lika behövda, lika viktiga, lika lika för Lo.
På alla sätt!
Efter att ha smakat på de fakto så känns det plötsligt helt rätt för oss att inte amma.
Helt rättvist.
Jag och Daniel är nu ännu lite mer jämlika.
Vi är ännu lite närmare målet.
Jämställt.
Jämlikt.
Olika lika.
...och nu en vagga.
Lo.
Redan från början märktes det tydligt att det här var en tjej som vet vad hon vill.
Så bestämd!
Det är jag glad för.
Om jag och Daniel lyckas vara såpass tuffa och tålmodiga så kanske vi inte bryter ner den sidan hos henne.
Om vi passar oss riktigt noga och ser till att inte göra om henne till ett bekvämt barn så kanske det är just hon som vågar klampa in på chefens kontor och kräva sin rätta lön eller sätta sig i korsningen Kungsgatan/Sveavägen under rusningstrafik för att demonstrera mot bilismens förorening av luften! *
Jag vill inte skriva om det som en självklarhet. För det är det inte!
Det är inte självklart att hon blir såpass tuff.
Det är snarare mer självklart att hon formas om av mig och Daniel.
Av dagispersonalen som vill att hon ska vara ett fogligt flickebarn...
"Sitt och rita eller lek med dockor. Inte låta för mycket. nejnej... du är väl ingen pojke heller!?!"
Av lärarna på skolan som ägnar mer tid åt snoppbarnen.
Av hela samhällets negativa indoktrineringar på tonårstjejer vars självkänsla och självförtroende sätts på kant...
"Duger jag? Det gör jag nog inte. Jag duger inte!"
Alla säljande företag som riktar sig mot oss fittfolk är egentligen en enda stor misshandelsbuisness.
"Var vacker.Var vacker.Var vacker.Var vacker!!!
Du duger inte. Fitta!!!"
Nejnejnej... Det ställer jag inte upp på!
INGEN får förstöra den här lilla tjejen med sina föreställningar om vad och vem hon borde vara.
Aldrig!!!
Hur ska jag lyckas med detta nu då?
Hur sjutton formar man en stark, orädd människa?
Stark, orädd tjej?!
Det gäller nog att hitta en bra balans.
Att gå bakom henne längs med livet och försiktigt blåsa henne i rätt riktning och sen lita på att hon klarar sig om hon väljer att väja för min vind och gå en annan väg.
Alltid förmedla tillit.
Det är viktigt.
Att aldrig få henne att tvivla på sig själv.
Det är viktigt.
Att inte skrämma.
Inte skämma.
Inte hämma.
Det är viktigt.
Vem är Lo?
Det vet jag inte ännu.
Men jag kan säga att hennes karaktär är helt ljuvlig.
Alla sidor av den.
Den glada, arga, ledsna.
Hennes blick är djupt intensiv och hennes rynkade ögonbryn vittnar om full koncentration medans hon synar världen.
Tar in all information och föröker luska ut vad sjutton allt betyder och är.
Hur tänker man när man inte har några ord?
Fantastiska lilla Lo.
Kan inte låta bli att undra.
Vem blir du?
Hur kommer du se ut?
Vems näsa är det egentligen?
Får du Daniels fötter eller är dom mina?
Vem är du egentligen lilla tjej?
Jag vrider och vänder och pillar mig blå av undran och nyfikenhet...
Och sen står det klart.
Plötsligt vet jag...
Hon är ju Lo...
Bestämt Lo.
* Vill flagga för Dick Sundevalls bok "Du ska bli pappa". En superbok för dig som ska bli far och för dig som är mamma.
I boken berättar han just om sin dotter som i tonåren blockade korsningen Sveavägen/kunsgatan mellan kl.17.00-17.20 varje måndag för att demonstrera mot avgasutsläpp. Tuff brud!!! Bra bok. LÄS DEN!
I boken berättar han just om sin dotter som i tonåren blockade korsningen Sveavägen/kunsgatan mellan kl.17.00-17.20 varje måndag för att demonstrera mot avgasutsläpp. Tuff brud!!! Bra bok. LÄS DEN!
En underbar höstdag.
Idag var det en riktig höstdag här i Strängnäs.
Soligt, sådär gyllensoligt.
Blåsigt, friska vindar.
De brinannde träden färgar hela världen i varma färger.
Jag blir glad av varma färger.
Förr gillade jag sommaren mer.
Nu är hösten mitt nummer ett!
Hela dagen idag har varit alldeles sådär...mysig.
Härlig start på morgonen.
Daniel fick ha morgonmyset med Loppan idag.
Dom måste få ha sin egna morgonstund och göra på deras vis.
Det var väldigt svårt att inte trippa in i sovrummet och liksom vaka över Daniels axel för att se om han gjorde "rätt".
Med "rätt" menar jag förstås "på mitt sätt".
Ja, jag kan vara lite av ett kontrollfreak ibland men jag försöker bearbeta bort den sidan av mig själv.
Det är inte en sida jag tycker om.
Så, Daniel hade morgonmys och jag hade egentid.
Frammot lunch gick vi ut på promenix.
Tre timmar var vi ute.
Det är mycket för min sargade kropp.
Ont gör den fortfarande men det går bättre och bättre för var dag.
Jag älskar att inte vara gravid!
Tre timmar.
Vi hann med lite shopping.
En mössa och en badhandduk till Loppan inhandlades på Röda Korset för femton kronor.
Tack ska ni ha!
Sen satte vi oss på en bänk och drack vitamindryck.
Vi såg två gula bilar och slog varandra på axlarna.
"Gul bil!!"
Rolig lek det där....
Där satt vi och retades med varandra ett tag.
Ibland är det som att vi färdas tillbaka till de roller vi hade för varandra för flera år sedan.
Ibland är jag Bine och han Maxe.
Ibland gör han mig fortfarnade sådär pirrig och fnittrig som i gymnasiet.
Ibland irreterad som då.
Men inte idag!
Nej, idag var jag pirrig och fnittrig.
Bine hjärta Maxe likamed forever...
Sen gick vi hem.
Hemma fortsatte vi dagen i samma anda.
Braxor och tröjor av och vips så blev vi båda underbara!
Dvs, dresscode likamed t-tröja, kallingar/troller och strumpor.
Schexxy!!!
Lite TV.
Lite dator.
Massor utav gurglande med Lo.
Hon har varit väldigt vaken under kvällen och somnade vid niotiden.
Kanske kommer hon sova länge inatt?
Natten till idag sov hon fem timmar i sträck.
Det ni!
Nu är det dags för mig att krypa till kojs.
Ojojoj... klockan har redan hunnit slå 21.50!
Minns inte sist jag var vaken såhär länge.
Känns busigt.
Varför då?
Hm...
Bifogar lite bilder på vår mysiga dag.
Vår mysiga, underbara dag...
Älskar i höstsolen...
Soliga roliga höstdag...
Efter morgonmyset med pappsen...
Soligt, sådär gyllensoligt.
Blåsigt, friska vindar.
De brinannde träden färgar hela världen i varma färger.
Jag blir glad av varma färger.
Förr gillade jag sommaren mer.
Nu är hösten mitt nummer ett!
Hela dagen idag har varit alldeles sådär...mysig.
Härlig start på morgonen.
Daniel fick ha morgonmyset med Loppan idag.
Dom måste få ha sin egna morgonstund och göra på deras vis.
Det var väldigt svårt att inte trippa in i sovrummet och liksom vaka över Daniels axel för att se om han gjorde "rätt".
Med "rätt" menar jag förstås "på mitt sätt".
Ja, jag kan vara lite av ett kontrollfreak ibland men jag försöker bearbeta bort den sidan av mig själv.
Det är inte en sida jag tycker om.
Så, Daniel hade morgonmys och jag hade egentid.
Frammot lunch gick vi ut på promenix.
Tre timmar var vi ute.
Det är mycket för min sargade kropp.
Ont gör den fortfarande men det går bättre och bättre för var dag.
Jag älskar att inte vara gravid!
Tre timmar.
Vi hann med lite shopping.
En mössa och en badhandduk till Loppan inhandlades på Röda Korset för femton kronor.
Tack ska ni ha!
Sen satte vi oss på en bänk och drack vitamindryck.
Vi såg två gula bilar och slog varandra på axlarna.
"Gul bil!!"
Rolig lek det där....
Där satt vi och retades med varandra ett tag.
Ibland är det som att vi färdas tillbaka till de roller vi hade för varandra för flera år sedan.
Ibland är jag Bine och han Maxe.
Ibland gör han mig fortfarnade sådär pirrig och fnittrig som i gymnasiet.
Ibland irreterad som då.
Men inte idag!
Nej, idag var jag pirrig och fnittrig.
Bine hjärta Maxe likamed forever...
Sen gick vi hem.
Hemma fortsatte vi dagen i samma anda.
Braxor och tröjor av och vips så blev vi båda underbara!
Dvs, dresscode likamed t-tröja, kallingar/troller och strumpor.
Schexxy!!!
Lite TV.
Lite dator.
Massor utav gurglande med Lo.
Hon har varit väldigt vaken under kvällen och somnade vid niotiden.
Kanske kommer hon sova länge inatt?
Natten till idag sov hon fem timmar i sträck.
Det ni!
Nu är det dags för mig att krypa till kojs.
Ojojoj... klockan har redan hunnit slå 21.50!
Minns inte sist jag var vaken såhär länge.
Känns busigt.
Varför då?
Hm...
Bifogar lite bilder på vår mysiga dag.
Vår mysiga, underbara dag...
Älskar i höstsolen...
Soliga roliga höstdag...
Efter morgonmyset med pappsen...
Tystnaden.
Det är alldeles tyst här hemma.
Nej förresten. Inte alldeles.
Diskmaskinen är på.
"Wroom-wromwrom-zschi...wroom-wromwrom..."
Men förutom den... alldeles tyst.
Det är Lo som sover och Daniel som är på jobbet.
Det är därför det är tyst.
Ganska så skönt faktiskt...
Jag har fått nya höjdpunkter i livet.
Vardagliga sådana som jag fullkomligt överöses med.
Det braiga är att den första inträffar redan när jag vaknar vilket har förvandlat alla dagar till underbara dagar.
Den första höjdpunkten är det morgonmys som jag och Loppan har instiftat.
Morgonmyset innebär först amning som pågår olika lång tid beroende på när hon åt sist.
Under denna tid låter jag mig själv vakna upp.
Sakta, sakta.
Glippar med ögonlocken för att vänja mig vid ljuset.
När hon är färdigäten sätter jag henne mot mina uppdragna knän och så börjar det verkliga myset där vi båda är klarvakna...
Vi kluckar.
Jag sjunger om dansande gurkor och borttappade pappa-burkar.
Vi ler.
Vi pussas... korrektion... JAG pussas.
Hon skriker litegrann men det går snabbt över.
Hon vill bara kolla så att jag är med henne och det är jag.
Hon tycker mycket om när jag gör plopp-och-kluck-ljud med tunga och mun.
Då tittar hon intresserat.
Höjer ögonbrynen. Spääärrar upp ögonen och -"Pzprrtt-pzprrtt!", så har hon gjort små salivbubblor som bubblar sig ut ur hennes vackra lilla mun.
Jag inbillar mig att hon egentligen vill göra plopp-och-kluck-ljud.
Ja, så är det nog.
Faktum är att hon denna morgon gjorde inte mindre än TVÅ ploppisar.
Hejja!
Hursomhelst...
Morgonmyset fortsätts i form av nakenfisighet.
Det är mycket uppskattat!
Hon ÄLSKAR nakenfisigheten!
Medans hon är klädd i födelsedagsdressen så passar jag på att tvätta skrymslen och vrår.
Får inte glömma vecken bakom öronen. Dom glömmer jag för ofta.
Tvätt, tvätt.
"Pzprrtt-pzprrtt!"
Fina dreggelbubblor.
Vid det här laget har det gått ca två timmar sen vi vaknade och då vill hon sova.
Trötta lilla dott.
Så här är vi nu.
I mitt tysta hem.
Nu är det alldeles tyst.
Diskmaskinen är klar.
Den har också tvättat skrymslen och vrår.
Duktigt.
Nästa stora höjdpunkt på dagen är den då Daniel kommer hem.
Tänk! Att jag skulle få uppleva sån här kärlek!
Att jag för var dag som går blir gladare och gladare varje gång jag ser honom.
Min verklighet innan såg ut som så att det inte finns några bra förhållanden. Några snälla förhållanden.
Jag hade ju bara sett motsatsen.
Jag har gjort mina vändor med mindre bra män och... det föll mig inte i smaken.
För varje man jag var tillsammas med eller datade så lärde jag mig mer och mer om vad jag inte ville ha.
Jag lärde mig vad jag förtjänar.
Vad vi ALLA borde få.
Och allra viktigast för mig var frågan om han skulle vara en bra pappa.
(-"Att växa upp utan pappa är något jag vägrar utsätta mitt framtida barn för!")
Även om det bara var en flyktig flirt så var jag tvungen att ställa mig den frågan.
För OM jag nu skulle bli kär, då MÅSTE han vara på riktigt. Hela vägen!!
"Han ska vara snäll och tycka mycket om mig"
Det var vad jag, sex år gammal, sa när min Acka frågade mig hur min dröm-man skulle vara.
Det har jag gått efter sen ett par år tillbaka.
Och inte bara när det kommer till den partner jag väljer, utan till vilka vänner jag väljer också.
Det är viktigt att se efter sig själv har jag lärt mig.
Superviktigt!
"Ta hand om dig själv som om du vore ditt ettåriga barn!", sa Ida till mig för lite mer än två år sedan...
Det hjälpte mig något otroligt.
Nu tar jag hand om mig själv...
Nu lever jag i en relation som inte gör mig illa. Någonsin!
Där jag varje dag får vara glad.
Trygg.
Älskad.
Får älska.
Och älska gör jag.
Varje dag älskar jag.
Högt. Starkt. Innerligt.
Varje dag han kommer hem...
Här är alldeles tyst.
Det är Lo som sover och Daniel som är på jobbet.
Min ny-mysta dotter och min efterlängtade man.
Min familj.
Nu vaknar min lilla tjej.
Små, små ljud hörs från sovrummet.
Om ett par timmar kommer Daniel.
Vardagens små höjdpunkter.
Och dom är mina...
Mina, mina...
Nej förresten. Inte alldeles.
Diskmaskinen är på.
"Wroom-wromwrom-zschi...wroom-wromwrom..."
Men förutom den... alldeles tyst.
Det är Lo som sover och Daniel som är på jobbet.
Det är därför det är tyst.
Ganska så skönt faktiskt...
Jag har fått nya höjdpunkter i livet.
Vardagliga sådana som jag fullkomligt överöses med.
Det braiga är att den första inträffar redan när jag vaknar vilket har förvandlat alla dagar till underbara dagar.
Den första höjdpunkten är det morgonmys som jag och Loppan har instiftat.
Morgonmyset innebär först amning som pågår olika lång tid beroende på när hon åt sist.
Under denna tid låter jag mig själv vakna upp.
Sakta, sakta.
Glippar med ögonlocken för att vänja mig vid ljuset.
När hon är färdigäten sätter jag henne mot mina uppdragna knän och så börjar det verkliga myset där vi båda är klarvakna...
Vi kluckar.
Jag sjunger om dansande gurkor och borttappade pappa-burkar.
Vi ler.
Vi pussas... korrektion... JAG pussas.
Hon skriker litegrann men det går snabbt över.
Hon vill bara kolla så att jag är med henne och det är jag.
Hon tycker mycket om när jag gör plopp-och-kluck-ljud med tunga och mun.
Då tittar hon intresserat.
Höjer ögonbrynen. Spääärrar upp ögonen och -"Pzprrtt-pzprrtt!", så har hon gjort små salivbubblor som bubblar sig ut ur hennes vackra lilla mun.
Jag inbillar mig att hon egentligen vill göra plopp-och-kluck-ljud.
Ja, så är det nog.
Faktum är att hon denna morgon gjorde inte mindre än TVÅ ploppisar.
Hejja!
Hursomhelst...
Morgonmyset fortsätts i form av nakenfisighet.
Det är mycket uppskattat!
Hon ÄLSKAR nakenfisigheten!
Medans hon är klädd i födelsedagsdressen så passar jag på att tvätta skrymslen och vrår.
Får inte glömma vecken bakom öronen. Dom glömmer jag för ofta.
Tvätt, tvätt.
"Pzprrtt-pzprrtt!"
Fina dreggelbubblor.
Vid det här laget har det gått ca två timmar sen vi vaknade och då vill hon sova.
Trötta lilla dott.
Så här är vi nu.
I mitt tysta hem.
Nu är det alldeles tyst.
Diskmaskinen är klar.
Den har också tvättat skrymslen och vrår.
Duktigt.
Nästa stora höjdpunkt på dagen är den då Daniel kommer hem.
Tänk! Att jag skulle få uppleva sån här kärlek!
Att jag för var dag som går blir gladare och gladare varje gång jag ser honom.
Min verklighet innan såg ut som så att det inte finns några bra förhållanden. Några snälla förhållanden.
Jag hade ju bara sett motsatsen.
Jag har gjort mina vändor med mindre bra män och... det föll mig inte i smaken.
För varje man jag var tillsammas med eller datade så lärde jag mig mer och mer om vad jag inte ville ha.
Jag lärde mig vad jag förtjänar.
Vad vi ALLA borde få.
Och allra viktigast för mig var frågan om han skulle vara en bra pappa.
(-"Att växa upp utan pappa är något jag vägrar utsätta mitt framtida barn för!")
Även om det bara var en flyktig flirt så var jag tvungen att ställa mig den frågan.
För OM jag nu skulle bli kär, då MÅSTE han vara på riktigt. Hela vägen!!
"Han ska vara snäll och tycka mycket om mig"
Det var vad jag, sex år gammal, sa när min Acka frågade mig hur min dröm-man skulle vara.
Det har jag gått efter sen ett par år tillbaka.
Och inte bara när det kommer till den partner jag väljer, utan till vilka vänner jag väljer också.
Det är viktigt att se efter sig själv har jag lärt mig.
Superviktigt!
"Ta hand om dig själv som om du vore ditt ettåriga barn!", sa Ida till mig för lite mer än två år sedan...
Det hjälpte mig något otroligt.
Nu tar jag hand om mig själv...
Nu lever jag i en relation som inte gör mig illa. Någonsin!
Där jag varje dag får vara glad.
Trygg.
Älskad.
Får älska.
Och älska gör jag.
Varje dag älskar jag.
Högt. Starkt. Innerligt.
Varje dag han kommer hem...
Här är alldeles tyst.
Det är Lo som sover och Daniel som är på jobbet.
Min ny-mysta dotter och min efterlängtade man.
Min familj.
Nu vaknar min lilla tjej.
Små, små ljud hörs från sovrummet.
Om ett par timmar kommer Daniel.
Vardagens små höjdpunkter.
Och dom är mina...
Mina, mina...
