Ryggen.
Här sitter... eller.. halv-sitter-står jag.
Här.
Utan bebis.
Ne, bebisen är kvar.
Försöket gick inte hela vägen fram. Fick känna av lite värkarbete vilket var skönt.
God smärta!
Tyvärr avtog det frammot kvällen.
Natten till fredagen vaknade jag av en låsning i ryggen.
Allt var dramatiskt.
Jag var rädd.
Har aldrig kännt liknande smärta.
Det blev ambulans in till sjukhuset.
Var inne vid 03.30.
Ambulanstjejerna var underbara. Mjuka. Snälla.
Barnmorskorna och läkarna var också snälla men ville inte ge mig bedövningsknark.
Misstänker att dom trodde att jag led av "vanligt" graviditetsryggont.
Kl....nångång dagefter kom en barnmorska och satte akupunktur.
Jag sa att det inte skulle fungera.
Inte för att jag inte tror på metoden, för det gör jag verkilgen. Jag tror bara kanske att det nödvändigtvis inte behöver vara rätt för just mig.
Nålar!?!
-"Vi gör ett försök!"
-"Okej.", sa jag.
Vid det här laget hade jag övervägt ryggmärgsbedövning tom.
Akupunkturen kunde ju inte vara värre än det och med den tanken som motivering gick jag med på behandligen.
Tio nålar senare.
Jag var rädd.
Jag var spänd.
Jag...satt...som på nålar? (humor)
Fick sitta i en halvtimma.
Jag och Daniel pratade tatueringar.
Ville INTE tänka på nålarna.
Usch.
Hursom... jag var klar. Barnmorska Anneli tog bort nålarna.
Jag kände mig spänd.
Rent fysiskt likväl som psykiskt.
Skulle det funka?
Det gjorde det inte.
Det blev värre.
Tjugo minuter senare skönk jag in i ännu en smärtshock.
Slemma, snora, grät, skakade.
Var rädd att mina tänder skulle gå sönder.
Läkare, barnmorska och Daniel höll mig och ledde min andning.
Det gick bra.
Men jävlar va rädd jag var. Igen.
Nu fick jag äntligen smärtstillande.
Starka piller.
Dom kicka in efter nån timme.
Skönt.
Jag hörde kvinnor föda barn i rummen runtomkring.
Jävlar vilka skrik!
Häftiga skrik.
Det låter som... ingenting annat än just kvinnor som föder.
Känder snopet dock... där ligger jag i riktig förlossningssal... med ryggont?
Snopet.
Skulle byta ut ryggontet mot deras smärta vilken sekund som helst!
Klockan närmade sig 21.00 fredag kväll.
Hade sovit 1,5 timme sen torsdag kl 06.30.
Jag var så trött, men vågade inte somna.
Kände mig så liten.
Så rädd.
Kraftlös.
Jag får inte somna, jag får inte somna.
Kan inte ha så ont igen.
Daniel bad mig.
-"Snälla älskade, du måste våga sova. Jag finns bredvid hela tiden. Jag vaktar dig"
Plötsligt vaknade jag.
Ha! Jag somnade.
45 minuter hade jag sovit.
Jag kände mig helt utvilad.
-"Jag lovar, det är sant. Jag behöver inte sova mer nu!"
Daniel trodde mig inte...
Han klappade mig över ansiktet och la sin hand för mina ögon.
-"Sch.. sov nu....", sa han med den där trygga, snälla, varma rösten.
...och så somnade jag.
Sov till halv sju, lördag morgon.
Skönt!
Tog mig till toaletten själv.
-"Independence!!!"
Frulle.
Somna om.
Vakna.
Toabesök...själv!
Somna igen.
Vaknade vid tiobläcket.
Barnmorskan som hjälpt mig under gårdagens smärkshock var tillbaka.
Jag tyckte mycket om henne.
Hon var... mjuk, hade snäll blick och luktade äldre dam, mormoderlig.
Hon blev glad av att se mig le.
Det sa hon till mig.
Jag log mer.
Vi ville hem.
-"Den här smärtan klarar jag av att ha hemma!"
Barnmorskan Anne tyckte det lät bra, klappade mig på benen och gav mig smärtstillande tabletter att ta med hem.
Tack!
Nu har jag sovit hemma och mår ännu bättre än igår.
Ingen bebis.
Och det är jag glad för.
Är inte alls kapabel till att föda barn med den här ryggen.
Ne... nu blir det till att vänta några dagar.
Några dagar.
Snälla?
Bloggen och bollen.
Det är inte det att jag inte har något egentligt att skriva om, det är bara det att... jag gör det inte.
Jag bara gör det inte.
Det är av blandade skäl.
Endel av det beror på prestationsångest.
Att jag måste skriva något bra, roligt. Att jag måste skriva bästast av alla!
Den tanken slår in och POFF! så är jag lamslagen och kan inte göra någonting.
Skit.
Jag tänkte därför bara göra en snabb uppdatering. Lite sådär ball och care-free liksom...
Liksom... som om jag är fri att göra vad jag vill och inte behöver jämföra mig med andra.
"Jag ska skriva världens bästa blogg" blir till "... "äh, tänkte kludda ner lite bokstäver på bloggen typ..."
Ner med kraven Robine.
Läses den nittonde augusti tvåtusenåtta på bobsons.blogg.se:
Allt är skit!
Jag hatar att vara gravid.
Nu får det vara slut tycker jag.
Jag har alltså haft ont sen i mars och nu orkar jag inte mer!
Det är den ena efter den andra smärtan som kickar in och jag kan räkna ihop de smärtfria dagarna till fem stycken. FEM!
Nä, nu får det vara slut.
Åkte in akut till sjukhuset igen i lördags pga smärtor i ljumske och urinväg.
Gråter och skakar. Gråter och skakar.
Kommer in på förlossningen.
Hej barnmorskan.
Sätter på glada ansiktet.
-"Ja, det är fördjävligft, men jag fixar det!". Tummarna upp i taket och ler collegate-leénde.
Fan.
Ctg.
Allt är bra med barnet. Hon är duktig.
Det kommer in en läkare efter två timmar. Han luktar starkt men har vänliga ögon.
-"Berätta nu, vart är det du har ont?"
Han menar att jag måste rabbla upp allt igen?
Jag känner mig liten, fjompig.
Inte klaga.
Det har jag lärt mig. Inte klaga. Var stark. Inte tycka synd om dig själv Robine.
Jag börjar berätta min historia och.. kan inte hålla uppe mitt collegate-leénde. Det brister.
Mina ord skakar och jag känner mig ännu fånigare.
-"Vad tänker du att vi ska kunna göra för dig då Robine?"
-"Jag vet inte. K-kanske kan ni ge mig något knark så jag får sova resten av tiden eller... kanske att ni har sån där föda-barn-gel som ni kan smeta på där nere. Eller nån tabelett som liksom kickar igång mig? Kanske?"
Jag sa det lite så där som att haha-va-lustig-jag-var-nu-va.
Kan inte riskera att be om något på riktigt och sen få ett nekande till.
Det pallar jag bara inte.
Nödlösningen blev att skämta.
Doktorn mumlade lite och försvann. Han tog med sig sin starka lukt.
En halvtimme senare kommer barnmorka Aase in.
Hon ser också snäll ut.
Vilken tur jag har haft idag, tänker jag.
Hon ger mig super-piller. Dom ska vara starka.
Knark!!
Hon ger mig en lapp med ett datum på.
28/8 kl 09.05.
Det är en magisk lapp.
Det är en tid då jag ska få komma in och diskutera en eventuell igångsättning.
Jag vill gråta.
Men inte av ledsamhet. Av lättnad.
Tack Gud?
-"Ta med er den lilla BB-väskan ni, det kan hända att dom väljer att sätta igång er redan den dagen."
28/8 kl.09.05
28/8 kl.09.05
28/8 kl.09.05
28/8 kl.09.05
Skulle det alltså kunna vara mitt datum? Mitt barns datum?
2008-08-28-xxxx
Ja, så kan det alltså bli.
BB-väska.
Vi har ingen sån.
Går det lika bra med ICA-påse?
Tjugoåttonde augusti.
Om en vecka och en dag.
Dock önskar jag att det skulle sätta igång av sig självt innan dess.
Jag önskar att min kropp ville föda nu.
Nu?
Ja, nu...
Jag är redo.
Jag är absolut redo...
Satans cysta.
Jahaja, då har cystan börjat bråka igen.
Var på sjukhus igår efter att ha haft ont i två dygn.
Blev ledd in i det lilla "för-rummet" dom har på förlossningen.
Fick en kopp, "Kissa i den här."
"Jajjemen" sa jag och gick dubbelvikt in på rummets toalett.
Sen kissade jag.... i toaletten.
Kom inte på mitt misstag förens allt kiss var kissat och jag råkade snegla ned på koppen som så fint stod placerad på badkarets kant.
"JÄVLAR!"
Dumskalledumskalledumskalle!
Tog några andetag och undrade hur i helvete jag skulle förklara det här.
Kände mig jättedum!
Ville gråta. Det gjorde jag nog också?
Jaja.
Jag smög mig ut till barnmorska och Daniel och berättade vad som hänt (eller inte hänt)
Hontog det bra och sa med ljudliga ö:n på sin breda eskilstunska, "Jamen då gör vi det sen!"
Daniel tyckte det var roligt.
Jag skämdes.
Hon tog blodtryck.
"Det kan ju inte vara mycket bättre det här!"
Mitt blodtryck har legat på sammalika jämt.
Duktiga blodtryck.
Sen fick jag ctg-grejemoj på mig.
Allt gjorde ont.
Var tvungen att ligga stilla.
Att ligga stilla är svårt när man vill skruva på sig som en halv mask.
Men jag lyckades.
Daniel hjälpte mig att andas.
"Va duktiga ni är. Med den där andningstekninken kommer ni fixa förlossningen jättebra!"
Då bidde jag glad.
Hursomhelst.
Allt såg toppen ut med bebisen och jag hade inte värkar. Visste jag väl!!
In kom en doktor och en ultraljudsmaskin. (a little machine that goes ping!)
Han hälsade artigt och glatt med skarp tysk brytning.
Han pillade lite och tittade lite.
Tryckte bak på ryggen.
"Thet är inthe njürarnaa i-alla-fal!"
"Åfan!", tänkte jag.
-"Hür lång är dü?"
-"En å sjuttifyra typ"
-"Vad väger dü?"
-"*piiiip*" (nej, är inte redo att offentliggöra det för er)
-".... dü är für kårrt!"
Åh va jag skrattade!!!
Det var så härligt att han la fram det på det sätt han gjorde. Duktiga doktor som visste att det är en jävligt känslig fråga det här med vikt.
Duktiga tyska doktor!
-"Harr dü allthid varitt så här kårrt?"
-"Ne, jag var väl en å nitti innan graviditeten, men jag har visst krympit."
Då skrattade han.
Vi kom överens om att jag måste växa till mig lite efter jag fött.
Done deal!
Sen togs ultraljudsapparaten fram.
Gegg-gegg på magen och där var den.
Cystan.
Den hade visst vuxit nån liten centimeter till i diameter.
Skit.
Han kunde bara förklara mina smärtor med att det är äggstocken med tillhörande cysta som håller på att vrida sig.
Det får den inte göra!
Han funderade på att gå in och tömma den där och då, men ändrade sig.
Vi skulle avvakta tills det blev snuskigt olidligt istället.
Tack. (?)
Så nu sitter jag här på dag tre med ont ont.
Dock ej olidlig. Bara förbannat irreterande.
Har fått värktabletter i form av stolpiller. Tack för det!
Det blir ännu en dag av att göra ingenting och äta glass.
Glass är iof inte det sämsta.
Men...glass är inte bra om man ska växa på längden.
Skit.
Är nu i v.36.
Lilltjejen kan komma om alltifrån två till sex veckor.
Två veckor om jag fick bestämma!
Ååh va jag längtar efter min lilla tjej.
Ska bli så spännande att se vem hon är.
Vem hon blir.
Lilltjejen.
Och så längtar jag SÅ efter att gå.
Att promenixa.
Jag längtar efter att tappa graviditetsvikt-andthensome och köpa kläder.
Jag har inga kläder.
Känns piss.
Nu har ett par byxor gått sönder också.
Piss.
Ne, plopp-plopp ze baby och sen ska vederbörande gå, gå,. gå!!!
Yaay!
