Familjen.
Två bidde tre och vips; en familj.
Min familj.
Jag älskar.
Det är jag glad för.
Glad för att jag älskar.
Och för att jag fick älska just er.
Glad.
Så glad...
När natten blev dag.
Bokstavligt talat. (skrivet?)
Min dag börjar nämligen redan vid 03.00-04.00 och då är det svart ute!
Ibland väcks jag till toner utav skrik. Den hjärtskärande sorten.
Det är Lo.
Då får hon tutte csom är sprängfylld med mat.
Sen gurglar vi ett tag, och sen brukar hon somna om.
Så var icke fallet med dagen idag.
Dagen idag väcktes jag av smackande och gurglande.
Där låg hon klarvaken och glad som en lärka. (varför säger man "glad som en lärka"? är lärkor alltid glada?)
Prova ge Milko a´la Tutt men icke. Icke hungrig!
Hon vill bara snacka lite.
Berätta om nån spännande dröm kanske?
Och som hon gurgla sen då...
Hon har gurglat fram till för 20 minuter sedan... Då var klockan tio minuter över tio.
SEX TIMMAR GURGEL!!!
Med avbrott för 20 minuter sömn runt åttatiden och en halvtimma gråteligråt runt halvtio givetvis!
Detta är min första dag själv med Loppan.
Första dagen själv och jag har inte fått sova inatt.
Detta ska bli intressant!
Nu ska vi iväg till BVC för våg-, måttband- och pill-date och jag är sen...
Typiskt...
Tiden.
Att bli mamma innebär en enorm omställning.
Speciellt när det kommer till tid.
Man får tjocka lite på klockan och liksom göra den till sin egen.
Spränga tidsramarna.
Tiden går inte längre runt, runt, runt.
Den ligger som på en linje.
Den bara gååååår...
Tänker jag inte så blir jag snart sinnessjuk!
Gick tiden runt, runt, runt skulle jag gå sänder av stress.
"-Jag hinner inte sova!!!"
Det här med att sova har jag alltid gillat men att jag kunde värdesätta det såhär högt(?!), det trodde jag väl aldrig!
Lo mår fint!
Misstänker att hon har lite krångel med magen bara, hon är orolig och sover inte lika djupt som vanligt.
Kanske har hon hamnat i en övergångsfas?
Hon äter oftare också.
Det gör mig glad!
Vägde henne idag.
Hon har gått upp 105 gram p en vecka. Det är vad hon ska gå upp.
Nu är jag lugn.
Lo Danielsdotter Maxe Román.
Hon som legat där inne.
Kickat, rumlat runt, hickat, lekt.
Hon kom ut den åttonde september klockan 01.23 och var alldeles perfekt.
3965 gram.
50 cm lång.
Tio tår och således fingrar.
Munnen där den ska sitta och mycket hår på skallen.
Först var hon tyst.
Länge, länge.
Lite orolig blev jag men det gick över när tystnaden bröts av ett osäkert litet -"Miiii-Iiii!"
Där låg hon alltså.
På utsidan av min kropp.
Det tog ett tag att förstå.
Jag har nog fortfarande inte riktigt förstått.
Nu ligger hon i vår vita säng och är.
Hon.
Välkommen finaste Lo.
Välkommen...
Förlossningen.
Hur menar ni?
Jag ska alltså?
...och skrik?
...och blod?
..och ajajaj?
Okej.
Spricka ända bak till rumpan?
Kanske?
M-hm...
Bedövning då?
Om jag vill.
Aha!
Om jag vill. Brabra.... bara bra.
Epidural... I ryggen?
Kuta, spänna, hålla, krama.
Ont, ont. ont.
Vill inte.
Nejnej...
Inte inte!
Lustgas!
Det vill jag prova.
Kom ihåg att släppa tuben lagom till att barnet kommer ut!
Vill inte vara full första gången jag träffar min dotter.
Inte full.
Nejnej.
Andas.
Kortandning.
Mellanandning.
Långandning
Tänk om jag får panik?
Om jag tappar bort mig?
Då fångar Daniel upp dig.
Gör han?
Bra.
Daniel fångar upp.
Check!
Snäll barnmorska.
Får inte lukta rök.
Träffade en häromveckan som luktade rök.
Det var äckligt.
Äckelpäckel.
Nej, snäll barnmorska.
Moderelig.
Mjuk.
Jag ska föda barn.
Närsomhelst.
Shit.
M-men... om jag inte är redo längre då?
Om jag behöver mer tid?
Går det?
"Självklart. Det fixar vi!"
Tack å tack!
Bockar, niger.
Tack.. tack.....(paus)
H-hur...hur då?
Nähä?
Du skojade?
Haha.. okej.
Nä, det är lugnt.
Tack ändå.
Fanfanfan.
Det gick inte. Det går inte.
Får inte mer tid än den jag blir given.
Fanfanfan.
..och skrik.
...och blod.
...och ajajaj.
Och bajs!
Kaskader av bajs.
Ålande, porlande nerför mina ben där jag står. För jag kommer stå!
Ålande bajskorvar över den snälla barnmorskan.
Stackars henne.
Kanske en kork upp i rumpan?
Stackars henne.
Men hon är nog van vid bajs.
Van vid bajskorvar som ringlar.
Vilket jobb va?
Varje dag få hjälpa liv.
Ibland behöva möta död.
Ibland bajskorvar.
Liv, bajs och död.
Vilket jobb va?
Om jag kräks då.
Vart kräks jag då?
På Daniel?
A! Okej, tack!
Blir han inte väldigt ledsen då?
Inte?
Vilken tur jag har!
Tur att han inte blir ledsen efter jag kräkts över honom.
Tack.
Det tar lång tid.
Jag ligger i tre dygn med smärtor.
Ryggen är låst.
Ljumsken ramlar av.
Spricka till röven.
Barnet fastnar med axlarna.
Dom bryter av hennes nyckelben för att få ut henne!!!
Stackars min lilla tjej...
Stackars henne.
Stackars barnmorska full av bajs.
Stackars Daniel dränkt i kräk.
Barnet fastnar i mitt bäcken. Hjärtljuden sjunker.
Plötsligt står tio okända människor runtomkring mig.
Tre av dom är mellan mina ben och skriker.
En är uppe vid mitt huvud och stör mig med sina hejjahejja.
Två stycken står över min kropp och ser obehagliga ut.
Två andra står borta i vänstra hörnet. Fnissar, viskar och pekar på mig.
(Jag är dålig på att föda barn.)
En ligger över min mage för att pressa ut barnet. Det gör ont.
Den sista gröper ut barnet ur mitt sköte med grotesk monstertång.
Jag ser inte Daniel.
Dom har puttat bort honom.
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!
Jag vill inte ha det så.
Inteinteinte.
Nej, nej...
Jag går bara igenom det i huvudet.
Smart Robine.
Var förberedd på allt.
Men jag är ju inte beredd längre!!!
Skitskitskit!
Hade det inte varit smartare om jag blivit konstruerad med en lucka på magen där man helt enkelt bara... plockade ut bebisen när den var klar.
"Pling!"
Klar!
Enkelt.
Eva fick Adam att äta utav den förbjudna frukten.
Gud straffade hennes synd och bestämde att alla kvinnor for ever and ever skulle föda fram sina barn genom smärta.
Tack Eva.
Jävligt smart gjort!
Var det värt det?
För ett äpple.
Jävla Eva...
Fast det är klart... äpple kan vara ruskigt gott ibland.
Om några dagar ska jag föda barn.
Genom smärta.
Kanske blir det kul?
Det finns dom som påstår att dom tyckte det var kul.
Kul?
Kul!
Hoppas jag är en av dom.
I hemlighet hoppas jag att rygglåsningen skulle vara värre än att föda barn.
F-för... på förlossningsvideosarna så skakar, gråter och skälver ju inte kvinnorna.
Det gjorde jag med rygglåsningen.
Snälla, låt den vara värre.
Föda barn gör ännu mer ont än det!?!
....jaha...
...fan...
The point of no return.
Jag har gått över tolv veckor.
Kan inte ångra mig nu.
Skuldkänslor!
Att ens tänka på ånger va?
Det får man väl inte göra!
Dumma kvinna!
Fy.
Men det gör jag.
I hemlighet.
Men jag är ju rädd ibland!!!
Låt mig vara rädd och känna ånger.
En sekund var tredje dag så kommer den.
Tanken.
"Det här kanske inte var en så bra idé iallafall? Vi kanske skulle skita i det här och dra på backpacking istället...va?"
En sekund var tredje dag så känner jag ånger.
Det är säkert normalt.
Snälla?
Snart får jag träffa henne för första gången.
Vilket möte va?
Ska man ha med sig något?
Ska man göra sin extra fin?
Fin med bajs i rumpan och kräk på kinden?
Mm... jättefin.
För jag är mamma.
Mamma Robine.
Hahahaha!!!
Det är visst bestämt som så att jag ska föda barn nu i dagarna.
Närsomhelst ska jag föda barn.
Genom smärta, ut i glädje.
Föda barn.
Min lilla dotter.
Mitt barn.
Skrik.
Blod.
Och ajajaj.
Genom smärta.
Ut i glädje.
Och bajs.
