Romanen om...

Läser just nu Maria Svelands Bitterfittan, vilken jag förövrigt uppmanar alla att läsa!
Speciellt vi föräldrar!
Hon skriver om Sara, 30 år med man och barn som en dag i januari gör ett tillsynes mycket ovanligt drag då hon packar väskan och åker en vecka till Teneriffa. Tönt-teneriffa. Själv.
Hon behöver en tankepaus. En vardagspaus.
Runtom henne lever otaliga familjekonstellationer.
Alla har vi sett förut.

Endag blickar hon över bassängen och får syn på en finsk barnfamilj som verkar tillsynes mycket glada med en pappa som vill sola ihop och som stolt fotograferar sin familj.
Sara fantiserar; han är säkert en sån som skalar apelsin till sin fru...

"Män som skalar apelsiner är extremt ovanliga i det offenliga rummet. Precis som män med medhavd matsäck eller lunchlåda är ovanliga på arbetsplatser. Jag älskar män som skalar apelsiner. Det finns en slags vacker noggrannhet, ett tålamod och en omsorg i apelsinskalandet. Ett sätt att visa kärlek i det lilla, att vilja ge utan att nödvändigtvis få något tillbaka, för det enda du får tillbaka är besprutningsmedel på händerna. En sann prestigelös kärlekshandling som går tvärs mot mycket i mansrollen."

Apelsinmän kallar vi dom.

När Daniel kom hem från jobbet häromdagen kom han hem till ett stökigt kyffe med trött flickvän och full-i-rulle barn.
Jag blir snart grinig.
Inte på honom.
Men mot honom.
Jag fräser lite.
Då öppnar han upp sin famn och slår armarna omkring mig.
"Förlåt.", snyftar jag.
Med det plockar han inte upp.
Han bara står där och håller om mig.
Han har jobbat åtta timmar på tungt lagerjobb men det är inget han bryr sig om.
Han vill bara mitt bästa.
Alltid.
Jag börjar gråta och säger med ansiktet inborrat i hans bröst,
-"Bu mumbl fn banenn mnu mn mmnb b!"
Då släppar han litet på sitt grepp så han ser mitt ansikte.
-"Va sa du?", frågar han småskrattande.
-"Du är en man som skalar apelsin. En apelsinman!"
Mina tårar rinner.
Daniel som inte har läst Bitterfittan förstår inte alls vad jag menar men han ler ändå.
Sitt breda, vackra, vita leénde.
Sen håller han om mig en lång stund till.

Flera olika typer av kärlek skildras i den här boken.
Blandandra alla dessa förhållanden som liksom en gammal hund med krumma ben ändock hålls vid liv för att allt annat skulle vara för obekvämt.
Vi lever ihop av ekonomiska skäl.
Vi lever ihop utav rädsla.
Vi lever ihop utav lathet.
Vi lever ihop utav skam.
Utav förakt?
Makt?

Jag och Daniel pratar ibland om hur det skulle gå till den dagen vi gör slut.
Möjligheten finns där. Ingen idé att ducka för det så varför inte?
Drömscenariot är att vi båda skulle känna att vi var mer vänner än kärlekspar.
Kanske att vi ändå fortsätter leva ihop?
Kanske att vi flyttar isär.
Kanske hittar vi nya personer att bli kära i.
Hur kommer dom ta att vi två lever ihop med barn och allt?
Är det nu vi flyttar isär?
Är det nu vi kommer på att näää... vi vill ju visst leva ihop!"
Och så går det runt runt runt.
Hur vi än vrider och vänder på det så är vi blodigt enade om att vi vill vara bästa vänner, alltid!
Men jag kan tänka mig att chansen för det inte är så stor alltid...
Det kan bli svårt.
Men det kan också vara lätt.
Svårt.

En vän till mig har precis kommit ur ett långt förhållande med barn och hela fadderullan.
Hon har och hennes kille har gått vidare och hittat nya partners.
Allt detta hände i de konventionellas ögon alldeles för snabbt!!!
Kommentarer om att låta lakanen svalna innan man tar in en ny karl har dykt upp på hennes blogg.
Vad ska dina barn känna?
Etc. etc...
Den traditionella familjen hackar tänder och dömmer ögonen ur sig.
Detta har fått min vän att stundtals tvivla på sig själv.
Dömma sig själv.
Det gör mig flyförbannad!
Hon skrev i ett blogginlägg att hon ville vara undantaget, familjen som lever ihop for-ever!
För mig är hon undantaget!
Kvinnan som vågar säga nej till det som förväntades av henne och som kunde se till vad som gjorde henne lycklig, ergo, göra sina barn lyckliga, och göra det där fula.
Det finns hundratusentals relationer som borde ha tagit slut för lääänge länge sedan.
Men nej.
Man håller ihop... för barnens skull?
Sen tar förhållandet ändå slut fast fem, sju, tio, tjugo år försent. Mamma och pappa hatar varandra och drar varandra inför en blodig rättsprocess.
Endel förhållanden tar aldrig slut och de två älskande lever halvt levande under resten av sitt liv.
Usch och fy!!
Skrämmande!
Hejja min vän!
Hejja dig!
Hejja dig som vågar säga högt...
"Jag vill leva fullt ut!"

Jag vill också leva fullt ut.
Det ska jag börja med också.
Inte bara nöja sig med det nästbästa.
Det kräver jag av mig själv!

I tryggt stökigt hem bor jag och min apelsinman med vårat lilla monster.
Vi älskar varandra.
Vi är kära.
Vi är sanna.
Vi duckar inte.
Vi är kära.
Nu.